Anders och Johanna har varit tillsammans i tio år och för ungefär sex år sedan ville de skaffa barn.
Men de lyckades inte bli gravida och kollade upp om det var något som inte stämde. Svaret var att det såg okej ut hos båda.
Hur påverkade svårigheten att bli gravid ert förhållande?
- Det påverkade snarare livet. Det är ett sorgearbete, eller en sorgebearbetning som präglar allting. Är en av oss jätteledsen är ju inte den andra glad. Till slut blir det en del av vardagen.
För Anders påverkade det även umgänget med andra.
- Att fråga om man har barn är inte konstigt, men "varför inte" skulle jag själv aldrig fråga, säger Anders
och berättar att han blev en mästare på ursäkter till varför han inte hade barn.
- "Jag är inte mogen" och "jag är som ett barn själv" har jag hört mig själv säga många gånger. Det är som att det är ett konstant tryck från andra att man ska ha barn.
Jobbigt att berätta
Anders delade med sig av sitt problem till den närmsta kretsen. Nära vänner och släkt.
- Det blev en stor grej när jag skulle berätta det för mina föräldrar. Jag har aldrig känt någon press från dem att skaffa barn, men ändå var det så jobbigt när jag skulle säga hur det låg till. Jag blir berörd varje gång jag tänker på det. Jag blir det till och med nu när jag berättar för dig.
Varför det tror du?
- Vad visste jag, de kanske längtade jättemycket efter barnbarn. Och så kan jag inte leverera det. Jag borde inte känna så, för det är ju värre för mig och Johanna, men det är nog oundvikligt.
Glad för andra
Delar av föräldraskapet kan vara knaggliga. Men tidiga morgonar och febertoppar är inget Anders tror att vänner har hållit igen med för att inte såra.
- Det hoppas jag inte. Det har känts naturligt och man kanske inte drar alla barnproblem för någon som inte har barn eftersom det inte är lika intressant. Och jag tänkte att det var ju inte deras barn jag ville ha.
Hur har det känts för dig när vänner fått barn under den här tiden?
- Då har jag blivit glad. Jag kan inte annat än att bli det. Jag har aldrig missunnat någon att få barn. Men det där med att det "inte är era barn jag vill ha" kan ju också vara för att skydda sig själv.
Anders tror att kvinnan kan ha en stark dragning till själva graviditeten och förlossningen, medan det för mannen mer handlar om en "prestation".
- För min del var själva fortplantningen en minimal del av problemet. Att föra mina gener vidare och det där. Den känslan var mycket mindre än den att de i min egen ålder började skaffa familjer.
Många kan känna skam
Det var ett hårt jobb att få en man att prata om ofrivillig barnlöshet. Det var många män som tackade nej, innan Anders sa ja.
- Många kan känna någon slags skam. Är man mitt i det kanske man inte vill dela det med hela Norrbotten, men så fort jag själv gör det får jag höra om fler exempel. Men det är mycket tyngre än vad folk kan förstå.
Adopterade
Tack vare tvåårige August är Anders Wiklund inte längre ofrivilligt barnlös. Anders och Johanna kom tidigt in på att adoptera och sedan gick allt ovanligt snabbt. Obligatoriska kurser och utredningar, sedan packade de bilen för att flytta till Sundsvall och driva ett sommarcafé. För att "passa på att göra det man inte kan göra när man har barn". Bilen var packad när telefonen ringde och personen från kommunen ville ha ett möte.
- Jag tänkte att nu är det strul, nu har vi missat någonting. Men när vi kom till mötet sa de "vi har ett barn till er" och att vi fick helgen på oss att fundera hur vi skulle göra.
- Det var en känslobomb. Jag ringde min brorsa och det bara brast för mig när jag skulle berätta. Det var flera års tyngd som släppte.