Ett fyrfaldigt leve för Rödkallen

Vem bryr sig om ett gammalt skruttigt fyrtorn längst ut i Luleå skärgård? Fyren fyller ingen funktion längre. Varför ska man slösa med el och ha den blinkandes när alla fartyg och småbåtar har GPS-navigatorer? Varför ska någon stå där och läsa av krångliga väderinstrument, när SMHI har en obemannad väderstation bredvid? Varför underhålla något som ingen har nytta av? Jo, därför att det är en del av vår historia, säger Sven-Gunnar Hedström, före detta fyrvaktare på Rödkallen. Fyrtorn har alltid väckt fascination. Stora torn som reser sig på ödsliga kobbar och skär, skräckinjagande, romantiska och suggestiva. Konstnärer har gestaltat dem och författare och poeter har låtit sig inspireras av fyrarna. Fyr med historia Långt innan båten lägger till i hamnen ser man siluetten av den äldsta fyren i Norrbotten. Vägen upp till fyren kantas av ett 30-tal små, röda stugor. Tidigare var det lotsar och fiskare som bodde i stugorna. Fiskare kom till Rödkallen från norra Finland, som fortfarande tillhörde Sverige. Det var också de som byggde kapellet för tvåhundra år sedan. Fortfarande fylls kapellet under kyrkhelger. Fyren på Rödkallen invigdes 1872. Den byggdes av Heidenstam, en legendarisk svensk fyrbyggarpionjär. Från början användes olja för att lysa upp fyren, lite senare kom den ultramoderna fotogenlampan. När Sven-Gunnar Hedström kom till Rödkallen 1957 var fyren redan elektrifierad. Sven-Gunnar var 18 år, en fyrvaktare hade insjuknat och det behövdes förstärkning. Under fem månader jobbade Sven-Gunnar på fyren. - Det var mycket jobb, allt skulle registreras, vi skulle rapportera till SMHI var tredje timme och alla maskiner behövde underhållas, minns Sven-Gunnar Hedström. - Vi jobbade dygnet runt i fyratimmars pass, fyrmästaren satt på kontoret och fyllde i protokollen och vi andra var antingen i maskinrummet eller uppe i fyren. I sina bästa år Men 1972, på sitt hundraårsjubileum, släcktes den 20 meter höga fyren på Rödkallen för gott. Och för fyrar gäller samma sak som för människor: det är inte lätt att bli gammal. Plötsligt slutar folk komma på besök, man står i vägen, gör ingen nytta. Sakta men säkert börjar man bli bortprioriterad och bortglömd. Det har gått 35 år sedan fyren gick i pension på den lilla lotsön i skärgårdens yttersta havsband. En gammal dieselmotor står på gräsmattan och rostar. Maskinrummet har monterats ner och används nu som snickarbod. Mistluren i mässing, som varnade fartygen vid dimma, har fraktats bort för länge sedan. 1992 renoverades fyren, som tillhör Statens fastighetsverk, men därefter har inget gjorts. Den internationella fyrdagen är ett sätt att påkalla människors och myndigheternas uppmärksamhet. Många fyrar faller samman och vi gör inget för att rädda dem. Men fyr rimmar med dyr, och att underhålla ett minnesmärke som ingen vill minnas tror Sven-Gunnar Hedström är onödigt. - Tänk om ingen skulle läsa era texter, förr eller senare skulle ni bli tvungna att lägga ner tidningen. Med de gamla fyrarna är det samma sak, det går inte att underhålla något som människor inte har intresse av. Om hundra år ... Det kommer ungefär 500 besökare per år till Rödkallens fyr. - Men jag har inte märkt att besöken ökar på den internationella fyrdagen, jag tror att dagen uppmärksammas mer söderut. Dessutom är Rödkallen ganska svåråtkomlig, säger Sven-Gunnar Hedström som tillbringar somrarna på den gamla fyrvaktarstugan, bara ett stenkast från fyren. - Jag önskar att människor ska kunna komma hit om hundra år och besöka fyren och få reda på hur den fungerade och vad den hade för uppgift, säger Sven-Gunnar Hedström. Om detta ska vara möjligt, hänger det på oss alla. Imorgon är ett bra tillfälle för båtfolket att besöka och hedra den här 135 år gamla pensionären. Kom ihåg att med fyrar är det som med människor: döden kommer inte med åldern, utan med glömskan.