”Jag vill gärna återvända till Ukraina efter att kriget tagit slut. Det känns viktigt att med egna ögon se hur mycket som förstörts och hur levnadssituationen är i mitt gamla hemland, men min framtid finns här i Luleå”, förklarar Veronika Marchenko.
– Det första som jag gör varje morgon är att titta på nyheter. Jag måste få veta vad som hänt under natten. Jag försöker verkligen tänka på annat, men det lyckas ändå alltid tränga sig in. I mitt huvud finns bara tankar om kriget, berättar Veronika Marchenko.
Under de senaste tolv månaderna har mycket förändrats. Den här gången genomförs intervjun på svenska.
– Att lära sig svenska är inte lätt, men jag har pluggat hårt för att kunna anpassa mig bättre. Just nu studerar jag på introduktionsprogrammet för årskurs 7-9, förklarar Veronika Marchenko.
Varje dag pratar hon med sin 67-åriga mormor som är kvar i Ukraina. Mormor vägrar att lämna sitt hem. Trots närheten till Kiev är staden Ostrog än så länge förskonad från bombningar eller raketanfall.
På ytan kan stadslivet se ut som vanligt, men de väpnade striderna orsakar stora störningar i leveranser av el, mat och andra förnödenheter.
– Jag har sagt till alla mina lärare och rektorer att jag måste ringa mormor varje dag. Hon har bara elektricitet under ett par timmar varje dag. Därför måste jag ringa till henne när jag är i skolan.
Vad säger mormor?
– Att hon inte är ledsen. Hon låter normal. Hon frågar alltid hur vi mår, men vill inte prata om hur hon har det. Hon vill stanna i sitt hem, men jag och mamma tycker att hon måste komma hit.
Hon drömmer om att starta ett eget företag gärna inom skönhetsbehandlingar. ”Det kan bli i Luleå. Jag trivs i den här staden och med alla människor här. De har hjälpt Ukraina.”
För ett år sedan var Veronika Marchenko en av de två första ukrainska eleverna i Luleås gymnasieby. I somras valde kompisen Valeria Zlaman att flytta till Polen för att utbilda sig inom IT-säkerhet.
Nu finns här tio ukrainska gymnasister. Veronika Marchenko kallar dem för "ett litet team". De samlas alltid till en gemensam skollunch. Det ger en möjlighet att tala sitt modersmål. Kriget är närvarande i alla samtal.
– När vi träffades första gången var det jättesvårt för några av flickorna kommer från städer som blivit utsatta för strider. En av oss har upplevt rysk ockupation. Hon berättade allt. Om hur ryska soldater sköt mot bilar, hur de stoppade bilar och sökte igenom allas mobiltelefoner, men också om när det hördes barns skrik från sönderbombade hus. Vi bara satt där och grät. Sådana historier gör mig illa. Varför gör de så här? Om Ryssland vill visa sin styrka, varför gör de det genom att skjuta civila och barn?
Hon understryker att en dag när kriget är över vill hon återvända till Ukraina för att med egna ögon se förödelsen, men också levnadssituationen för hennes landsmän.
Men framtiden finns i Luleå, betonar hon.
– Det bästa som jag upplevt under året har varit att träffa alla människor från Sverige. De är vänliga och frågar om vi behöver hjälp. Man blir glad när man ser ukrainska flaggor på stan. Att jag har lärt mig att tala svenska lite bättre har hjälpt mig att få ett jobb på en restaurang där jag kan arbeta på kvällar och helger. Nu försöker jag få arbete inom hemtjänsten.
Vad tänker du om framtiden?
– Jag vill stanna. Ibland kan jag drömma om att få leva ett liv som en vanlig människa och få ha kul. Det var länge sedan. Jag vill vara med min familj och kanske studera vidare. I dag är min plan att starta ett företag som gör skönhetsbehandlingar.