– Man blir ödmjuk. Man får en dimension på småsaker i vardagen. Jag har lärt mig massor och tack vare professionell krishantering kunnat bearbeta mina uppplevelser, berättar Ingemar Gustafsson 59 år. Både i yrket och sitt privata liv har han råkat finnas nära två av de största katastroferna i modern tid. Då den stora passagerarfärjan Estonia gick under en stormig septembernatt 1994 fanns han på färjan Mariella som var första skepp vid haveriplatsen. Och då tsunamin drog fram, efter ett kraftigt jordskalv i Indiska oceanen annandag jul 2004, befann han sig i Thailand med fru och tre tonårsbarn.
I höst är det 20 år sedan den största fartygskatastrofen i fredstid i nordiska vatten ägde rum.
– Jag och ett tjugotal poliskollegor från Norrbotten hade varit i Helsingfors på en upptaktskonferens och var på väg hem. Vi noterade att det blåste hårt men vi var inte oroliga. Färjan är ju som ett hotell, det kändes säkert, säger Ingemar, polis sedan 32 år, med bland annat en tid som hundförare vilket förde honom till en annan namnkunnig händelse hösten 2004 i Nausta, Jokkmokk då en jägare björndödades.
När han berättar om Estoniaolyckan ser man hur han återupplever minnena.
– Det är sent på kvällen. Ett tiotal av oss kollegor sitter på däck sju och och pratar då vi får höra ett enormt glas och porslinskross på vår båt. Vår färja vänder tvärt. Vi får veta via högtalare att vi ska ingå i en sjöräddning av ett fartyg. Jag tänker fiskebåt, berättar Ingemar som sen får klart för sig att det gäller ett passagerarfartyg.
– Framme på plats stod vi där som på första parkett med vår frustration att inte kunna göra något. Vi såg lysraketer från flottar och i vår färjas ljus fick man ögonkontakt med folk som vinkade från flottarna. Det hissades ned livbåtar från vårt fartyg men först långt efteråt fick vi ett grepp om vidden av katastrofen och tanken-vad hände med människorna?
Tio år senare, julen 2004, ska livet bjuda honom på ytterligare ett dramatiskt kapitel. Han är i Thailand med sin familj när den stora tsunamin sveper över Indiska oceanen.
– Vi bodde på ön Koh Lanta och hade förbeställt en båtutflykt till Phi Phi-öarna på annandagen. Kvällen innan föreslår en anställd i en restaurang vi besöker påstridigt att vi istället ska välja ett ännu bättre resmål. Vi familjeröstar och barnen som är tre vinner. Dagen efter far vi till vårt nya mål och andra turister far mot Phi Phi- de kommer aldrig tillbaka...
På sitt utflyktsmål märker de av tsunamin genom att strömmarna blir starka och vattnet färgas brunt, träd seglar förbi. I Koh Lanta möter en krigszon och oro för ännu en våg. De tar sig upp i bergen och får krama om sin räddare- mannen som fick dem att ändra resmål.
Året efter åker familjen tillbaka och genomför på psykologs inrådan resan som den var tänkt.
– Vi åkte till Phi Phi-öarna. Det var jobbigt. Man förstod varför ingen hade klarat sig där...