Luleå
– Det känns läge att gå nu, många års skiftarbete sliter, säger Erik Kummu, 64 år med en lång karriär varav de sista 15 åren som vakthavande polisbefäl i Luleå. En uppskattad arbetsledare och en person som alltid hjälpt oss i media med uppgifter så att sammanhangen kunnat meddelas så fullödigt som möjligt till er läsare.
– Det är mycket kompetens som går ur huset, säger operatören på länskommunikationscentralen Cecilia Berggren och syftar inte bara på Kummu utan även på en annan av de vakthavande befälen som trätt i pension alldeles nyss, Erik Johansson med 41 år i yrket.
– Bägge är ju finsktalande vilket varit ovärderligt, säger Cecilia Berggren som säger att de bägge arbetsledarnas mångåriga kunskaper om polisarbete i det väldiga länet kommer att skapa ett hål efter sig som blir svårt att fylla.
Erik Kummu är den som varit längst bland de sju vakthavande befälen. Övertorneåpojken från Armasjärvi läste teknik men sadlade om och gick polisskolan i Stockholm i början av sjuttiotalet. Han tjänstgjorde sen i huvudstaden i 12 år.
– Jag trivdes bra, med mycket varierande arbetsuppgifter.
Det visar sig att han i karriären "prickade in" flera namnkunniga händelser av rang.
– Min första stora kommendering var 1973 när kung Gustaf den VI Adolf begravdes. Och occupationen på den Västtyska ambassaden 1975 var ju en hemsk sak. Och även vid Norrmalmstorgsdramat fanns jag på plats. Vi jobbade 24-timmarspass, minns Erik Kummu.
Han berättar att han som ung polis körde järnet och kanske upplevde sig som odödlig. Han tar ett exempel från 1976.
– Jag och en kollega fick ett larm att den Västtyska terroristen Norbert Kröcher, som planerat att kidnappa statsrådet Anna -Greta Leijon, genomförde ett rån av en bank i Hökarängen. Vi drog dit beslutna att köra på terroristerna med bilen. De ska ha varit beväpnade med en AK 4... Men vi missade dom och det var nog tur det, säger han.
Tiden i Stockholm bjöd också på härligheter som bevakning av konserter med ABBA, Rod Stewart och Fotbolls-EM i Göteborg. Mycket fick man uppleva, konstaterar han.
Till Luleå styrde han kosan 1983 med uppgifter som ordningspolis och spanare i en civilgrupp som bland annat sprängde flera "spritfabriker".
Många händelser har passerat revy för hans ögon. Det som etsat sig fast har förstås ofta haft tragiska förtecken:
– Olyckan i Rutvik där fem personer dog, barnen som fanns i bilen.. hemskt... Och den unga killen som kom in på stationen och sa " jag har skjutit ihjäl mina föräldrar"... synen när vi kom på plats...
När vi ber honom minnas något särskilt roligt funderar han länge:
– De gånger man hittat någon försvunnen person eller klarat upp rån, då har man jublat. Mycket har varit roligt. Många skratt med goda arbetskamrater. För gubbstyrt har det dock varit i yrket. Det är fortfarande svårt för kvinnliga chefer, säger han och nämner förra kollegan Eva Högfeldt.
– En av de bästa cheferna vi haft.
På jobbet har han kallats "snäll-Erik". Vi frågar hur en bra polis ska vara.
–Som jag, säger han och spricker upp i ett varggrin.