Kirsi Riikola har arbetat som diakon sedan 2002. Det var i samband med att hon jobbade som sjuksköterska som hon tog beslutet att byta yrke.
Hon jobbade inom den palliativa vården och beskriver hur hon såg mycket av den existentiella smärtan och att det var i samtalen med Sjukhuskyrkan som människorna fick ett lugn.
Hur duktig vårdpersonalen än var så räckte det inte med läkemedel och närvaro av personal.
– Jag minns särskilt en patient som bett om mer smärtlindring än vad det var tänkt, patienten var även rädd för vad som skulle hända efter döden. När Sjukhuskyrkan kom och benade i frågeställningarna så insåg jag att det är vad jag vill syssla med. Det var frågan om en ångest och rädsla som bara kunde lindras med mänsklig närvaro.
När människor söker kontakt med kyrkans diakoner är det ofta på grund av trasiga relationen eller ekonomiska bekymmer. Det är sällan någon som söker enbart på grund av ensamhet.
– Men efter ett tag kommer det fram att där finns underliggande ensamhet. Vi har många ensamma människor i den här stan.
Ensamheten, menar hon, kan se olika ut.
En människa kan ha många andra människor runt omkring sig men ändå känna sig ensam.
Samtidigt kan någon annan som sällan eller aldrig har sällskap inte alls känna sig ensam trots att alla andra tycker att personen i fråga är det.
– Det handlar också om upplevelsen, om när någon känner sig ensam.
Orsakerna till människors ensamhet varierar stort. Enligt Kirsi Riikola handlar det om allt ifrån att folk lever allt längre till att de är inflyttade på grund av jobb eller studier och inte har rötterna på bostadsorten.
– Sedan flyttar nästa generation härifrån av samma anledning. Samtidigt kanske ens partner dör och har man då satsat hårt på att bara jobba och vara med familjen finns det plötsligt inte lika många som det fanns förut. Vi har också människor som flyttat hit och inte hunnit skapa sig sociala nätverk, på dagen i skolan eller på jobbet har de ett men inte på kvällar och helger.
Har ensamheten i vårt samhälle ökat?
– Jag vet inte om den ökat men vi har i alla fall blivit mer medvetna om känslan av ensamhet. Just nu håller jag på med en utredning bland diakonerna i Luleå domkyrkoförsamling om behoven som finns. Jag har intervjuat kyrkans personal plus församlingsborna och en del andra samhällsaktörer och frivilligorganisationer. Och där toppar ordet ensamhet i alla kategorier. Helt klart är det i alla fall att det finns mer på agendan än när jag på 2000-talet började jobba som diakon.
Sociala medier är enligt Kirsi Riikola både på gott och ont. Många får kontakt med gamla vänner och bekanta och mår bra av det, samtidigt kan det också få motsatt effekt.
– Det blir ytterligare press och ännu en grej som visar att du inte har något nätverk. Folk visar upp glitter och glamour men för den som aldrig har något känns det.
Någon lösning på ensamheten har hon inte hittat, i arbetet som diakon handlar det mycket om de klassiska hembesöken.
Men kyrkan jobbar också med att försöka få folk att komma ut ur sina lägenheter och besöka kravlösa mötesplatser för en kopp kaffe eller en träff kring något tema.
– Diakonernas besök hjälper för stunden. Men sitter man sedan och räknar i kalendern och väntar på att diakonissan ska komma igen då kan det inte vara den bästa hjälpen. Den skapar egentligen bara än mer längtan och saknad.