En stor sorg att förlora sitt friska jag

Gemensamt för alla cancerpatienter Monica Eriksson-Lindfors mött är det känslomässiga kaoset. Ångest med tankar om livet, döden och hur familjen ska klara sig dyker upp hos de flesta. Många känner skuld för att de blivit sjuka och funderar över sin livsstil, om de bär ansvaret för insjuknandet och vad de kunde ha gjort annorlunda.
- Det innebär en stor sorg att förlora sitt friska jag, säger Monica Eriksson-Lindfors.
Hon har mött många cancerpatienter under sina år som kurator på Norrbottens läns landsting. I nästan 20 år har hon jobbat med blodcancerpatienter som ofta har tunga behandlingar och jobbiga känslomässiga upplevelser bakom sig. Att drabbas av cancer innebär en stor livskris och stressreaktioner är vanliga, båda fysiska och mentala.

Håller liv i friska sidan
Det går väldigt snabbt för en människa att byta identitet från att vara en frisk och yrkesarbetande till att bli cancerpatient.
- Mitt jobb är att hålla liv i den friska sidan av personen, säger Monica Eriksson-Lindfors.
Det är viktigt att patienten får ett professionellt och respektfullt bemötande av vårdpersonalen, inte minst vid cancerbeskedet. En patient som är förberedd på att något är fel i kroppen har lättare att ta till sig ett sjukdomsbesked. Många blodcancerpatienter har känt sig dåliga under en längre tid, haft febertoppar, nattsvettningar och känt sig allmänt ur form. För dessa patienter kan det innebära en viss lättnad att få en diagnos.

Fullständig chock
Men för andra, som aldrig nuddat vid tanken att de är sjuka, kommer beskedet som en fullständig chock.
- Det är viktigt att fånga upp patienterna i ett tidigt skede, säger Monica Eriksson-Lindfors.
Om inte patienten är mottaglig för hjälp då brukar hon be att få återkomma senare.
- Alla cancerpatienter behöver få prata med någon och få hjälp att sätta ord på sina upplevelser. För människor med blodcancersjukdomar väntar ofta en oerhört krävande sjukdomsperiod, säger hon.
När Monica Eriksson-Lindfors började jobbas som kurator för 35 år sedan var en cancerdiagnos ett dödshot. Idag finns helt andra möjligheter att hjälpa patienterna men fortfarande associeras cancer med döden. Livet framstår som sårbart och skört för den drabbade.
Monika Eriksson-Lindfors har många gånger fått frågan hur hon själv skulle reagera om hon insjuknade i cancer.
- Jag har faktiskt ingen aning. Det går aldrig att veta innan hur man reagerar, säger hon eftertänksamt.
Hon har varit tvungen att hitta ett eget förhållningssätt till de stora livsfrågorna, för att orka möta andra människors tankar och känslor inför bland annat döden.
- Men jag får revidera min uppfattning med jämna mellanrum. Hur jag förhåller mig beror mycket på i vilken fas av livet jag befinner mig just då, säger hon.

Rehabilitering i otakt
Trots att den medicinska behandlingen genomgått en revolutionerande utveckling är samhället i övrigt i otakt när det gäller rehabilitering av cancerpatienter och hjälp att komma tillbaka till jobb och vardag. Arbetsplatser, försäkringskassa, arbetsförmedling och andra institutioner i samhället är inte riktigt rustade att ta emot människor som har eller har haft cancer och de speciella behov det medför.
- Det är ett systemfel. När vi botar så många patienter är det självklart att det medför ett omfattande rehabiliteringsuppdrag. Det behöver man inte vara Einstein för att förstå, säger Monica Eriksson-Lindfors.

En resa på egen hand
Det är ingen liten grupp människor hon talar om. Varje år får omkring 50.000 svenskar cancer och av dessa är det drygt 3.000 som får blodcancer. Alla känner någon som har drabbats. Hennes mål som kurator är att skapa trygghet för patienten mitt i kaoset.
- Men var och en måste göra den inre resan på egen hand, säger hon.