"En stad utan olaglig graffiti är död"

Anton var tio år gammal när han höll i den där sprayburken för första gången. Han åkte ofta tåg och fascinerades av graffitimålningarna som svepte förbi utanför fönstret.
– Det fanns en mystik och en attraktion över det. Det var något kittlande över att inte veta vem som hade gjort det och vad som låg bakom målningarna. Det var fritt och levande.
Han beskriver det också som en ungdomsrevolt. Ett äventyr om natten.
– Men det går till en viss gräns då man måste stanna upp och fråga sig om det är värt det. För min del var det inte det.
– Olaglig graffiti ger mig böter, folk blir arga och det drar undan mattan under fötterna på mig.
Har dömts
I dag är Anton i 30-årsåldern. Han har lagt den olagliga graffitin bakom sig, men inte för att han ångrar någonting.
– Jag har inte ändrat synsätt men däremot förhållningssätt. Hade jag fortsatt att måla olagligt så skulle det kosta mer än vad det skulle smaka.
För det har kostat.
– Jag har betalat några tusen i böter för graffiti på olaglig plats, ja.
Trots det kommer Anton aldrig att ta avstånd från graffitin som en levande konstform, även om han inte utövar den själv.
– Jag vill inte bo i en stad där det inte finns. Det är för mig en stad som är död. Jag vill inte heller att världen ska vara utan ogräs, med bara noggrant planterade rabatter. Raka rader av rosor i färgskalor, det skulle vara jävligt trist. Jag blir knäpp på det. Det ska vara tags (graffitisignaturer) lite överallt, det är ett spår av mänsklighet.
Försvinner inte
Han menar att den straffbara konsten aldrig kommer att försvinna.
– Det går att erbjuda alternativ som gör att den minskar. Men på samma sätt som att gatuvåld inte försvinner bara för att du sätter upp boxningsringar så försvinner inte heller olaglig graffiti. Den är vild, den går inte att tygla.
Däremot välkomnar han varmt de lagliga planken som har dykt upp i Luleå.
Att det kan innebära problem för polisen att ställa de olagliga utövarna till svars har han förståelse för.
– Visst, folk kan påstå att de är på väg till ett lagligt plank fast de inte är det. Men de som faktiskt är det, ska inte de ha rätt att måla lagligt för att det finns andra som målar olagligt?
– Det borde uppmuntras att lägga fokus på det, varje burk som hamnar på en laglig vägg hade annars hamnat på en olaglig.
Laglig graffiti straffas
Anton menar att graffitikulturens lagliga delar bestraffas på grund av de olagliga. Något som enligt honom är helt fel.
– Polisens arbetssätt är kontraproduktivt, olaglig graffiti minskar inte för att lagliga väggar inte finns. Kanske vill de ha mer jobb, det kan man undra.
Han menar inte att polisen ska stiga åt sidan men han uppmanar till ett annat förhållningssätt.
– Polisen borde se skillnad på lagligt och olagligt. De ska inte bekämpa det lagliga, det  ingår väl inte i deras arbetsområde. För mig är det obegripligt.
Anton är noga med att påpeka att han inte är ute efter att uppröra folk.
– Klart att graffiti kostar och att privatpersoner blir arga, det är inte min önskan. Jag vill sprida god energi. Vissa blir glada och vissa blir arga.
– Jag ångrar ingenting som jag har gjort men jag skulle inte heller göra om det. Jag skulle ha svårt att profilera mig som konstnär. Fast utan min historia hade jag aldrig varit där jag är nu.
I dag ser han sig som just det. En konstnär, varken mer eller mindre.
– För att benämnas som graffitimålare ska du gärna vara olaglig, för att uppnå status i graffitikretsarna. För mig spelar det ingen roll, jag skiter i vad de kretsarna säger om mig. I grund och botten är jag skolad inom graffitin. Det var det som fick mig att gå vidare, men nu vill jag bara uttrycka mig på ett kreativt sätt.
Fotnot: Anton heter egentligen något annat.