En soulröst har tystnat

Wilson Pickett avled på torsdagen av en hjärtattack. Han skulle ha fyllt 65 år den 18 mars.
Kurirens Rolf Nilsén minns ett egenartat möte med den amerikanske soulsångarlegenden.

LULEÅ2006-01-21 06:30
ROLF NILSÉN
När jag i New York i slutet av förra året träffade den amerikanske musikjournalisten och författaren Peter Guralnick, som tillhör den absolut mest respekterade eliten inom sitt område och bland annat har svarat för de två mest definitiva biografierna om Elvis Presley (Last Train To Memphis och Careless Love), kom jag bland annat att fråga honom om vem som var den kinkigaste, gnälligaste och allra besvärligaste artisten som han någonsin hade intervjuat.<br>&nbsp;? Wilson Pickett. Utan den allra minsta tvekan. Den mannen är innehavare av ett ego som är monstruöst enormt, svarade Peter Guralnick tveklöst och med en återhållen suck.<br>Och jag kunde bara hålla med honom där. Eftersom även jag hade haft den egenartade erfarenheten att befinna mig i en intervjusituation med ?The Wicked Wilson?.<br>Soulhistoria<br>Mannen som hade skrivit in sig i soulmusikhistorien med låtar som In the Midnight Hour, Mustang Sally, Land of 1.000 Dances, Funky Broadway, sin lysande version av Beatles Hey Jude (med Duane Allman på gitarr), Don´t Let the Green Grass Fool You, Engine Number 9 och många and-ra; som han hade spelat in för bolaget Atlantic, under den lika legendariske producenten Jerry Wexler och med musiker som gitarristen Steve Cropper och andra som jobbade i Muscle Shoals-studion i Alabama, spelade i Piteå den 5 juli 1996 i samband med festspelen där.<br>Det stod dock mycket snart väldigt klart att Wilson Pickett inte mådde så väldigt bra, när han till sist kom ut på scenen på Furunäset.<br>Han nojsade och flamsade och sprang ut och in på scenen, samt lät sitt kompband arbeta utan honom i upp emot tio?femton minuter.<br>Till sist genomförde han, tämligen motvilligt, en show som var så kortfattad att den med nöd och näppe klarade sig från att utgöra ett kontraktsbrott (strax över 25 minuter).<br>Några av de självklara hitsen fanns med. Men långt ifrån alla. För övrigt några trötta covers, som han slirade och wailade fram på ett oinspirerat sätt. Pickett var solklart påverkad av något, endera av rökverk som inte nödvändigtvis innehöll tobak eller också av kemiska substanser av något slag. Han struntade likgiltigt i sin publik den här kvällen. Men förvånansvärt nog ställde han upp på en intervju, när jag hörde mig för om en sådan, och följda av turnéledarens förmaningar (?ställ inte några alltför detaljerade frågor bara nu!?) så slussades jag och fotografen Nicke Johansson in i det rum där Wilson Pickett väntade tillsammans med en flegmatisk livvakt.<br>Varefter följde en av de mest förvirrade, egenartade och överraskande intervjuer som jag någonsin har haft med en artist av något slag. Den erkänt ?svåre? jazzmusikern Miles Davis var lättpratad och sympatisk, vid en jämförelse.<br>Inga frågor alls<br>Först var Wilson Pickett inne på att inte svara på några frågor alls, eftersom han hade velat ha dem i förväg (vilket ju var svårt för mig att veta). Sedan surade han till ordentligt när jag citerade något som Peter Guralnick skrivit om honom i boken Sweet Soul Music och sade kaxigt att han aldrig tillåtit ?den där Guralnick att skriva på det där viset? eftersom det var ?alldeles fel? (senare signerade han i alla fall boken).<br>Därefter tog han av sig sina tintade solglasögon och tittade grundligt på mig, samt förklarade ödesdigert detta:<br>&nbsp;? Jamen, det är ju du! Jag känner igen dig! I förra veckan var du ju i Tyskland och förföljde mig där ? och nu är du här!<br>Det tog en stund att övertyga ?The Wicked Wilson? om att han hade blandat ihop mig med någon annan. Till och med den säkert allerstädes hårt prövade livvakten såg lätt uppgiven ut, medan hans uppdragsgivare tjoade, kraxade, hoppade omkring och slog hål i luften med sina nävar.<br>Till sist satte han sig i alla fall ner och pratade lite om sin karriär och sin musik. Men med ideliga avbrott för annat, givetvis.<br>Samtalet handlade aldrig om det ettåriga fängelsestraff som han rätt nyligen avtjänat, sedan han kört ihjäl en annan man i en bilolycka som han själv hade förorsakat. Ej heller om hur han ilsket hade jagat en av de soulsjungande bröderna Isley genom ett hotell, med en dragen och osäkrad revolver, sedan han hade upplevet sig lurad av denne.<br>Lysande soulsångare<br>Sånt pratade man inte med ?The Wicked Pickett? om.<br>Men i sina största stunder hade han ju varit en lysande soulsångare. Och senare har jag hört att han tvingades in på behandlingshem för sina avancerade drogproblem och lyckades bemästra dem någorlunda.<br>Men just den här kvällen i Piteå, för snart tio år sedan, var ju inte någon av Wilson Picketts mest lysande. Inte på något sätt alls, faktiskt.<br>Och som han själv såg det, så var han den allra bäste soul-sångaren någonsin.<br>Hans ego var, som redan nämnts, inte av den mindre sorteringen.<br>Nu är han borta och så kommer jag att minnas honom.<br>Onekligen.<br>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!