Hon följer hur hennes familj (föräldrarna spelas av Rachel Weisz och Mark Wahlberg) bearbetar sorgen och ser hur nära inpå dem den fula gubben faktiskt lever. Frustrationen hon upplever över sitt öde gör att hon inte riktigt kan ta de där sista stegen för att komma till himlen.
Sagan om ringen-regissören Peter Jacksons filmatisering av Alice Sebolds roman är definitivt inte så dålig som den amerikanska kritikerkåren vill få det till, åtminstone inte den första halvan.
I början verkar det som att Peter Jackson och hans kreativa team har hittat ett känslomässigt läge som trovärdigt skildrar en familjs värsta förlust. Dessvärre snubblar storyn tre gånger, en gång i mitten och två gånger mot slutet. Sömmarna går upp i en vackert paketerad berättelse.
Den här skildringen kräver egentligen inga specialeffekter för ett flertal miljoner dollar. Men likt i Jacksons Svarta änglar från 1994 skildras en liten historia på ett stort sätt. Susies övergång från vardagen till gränslandet är gastkramande rent visuellt. Faktum är att just de scenerna är en av de mest suggestiva bioupplevelserna jag haft på länge. Synd att Jackson inte lyckades hålla den nivån hela vägen.
Saoirse Ronan i titelrollen gör ett bra jobb. Stanley Tucci i skurkrollen lyser dock starkast. Susan Sarandon gör en färgstark bifigur, men så här i efterhand känns hon något malplacerad. Hon spelar bred komedi medan alla andra sörjer.
Tråkigt att det inte höll hela vägen den här gången heller, Peter Jackson. Men du har gjort en snygg film. Alltid nåt.