"Sopigt" heter en nyöversatt amerikansk serieroman av Derf Backderf. Boken handlar om en ung man som hoppat av college och under ett år arbetar som sopåkare. Han kommer från en medelklassfamilj och har inte en aning om hur arbetare behandlas i USA. Eller någon annanstans heller för den delen. Han reagerar därför sunt och häftigt på chefens bossiga attityd gentemot de underställda, samtidigt som han smörar uppåt.
Värst är ändå arbetsförhållandena. Han står baktill på en sopbil av typ ”Stora tuggen”, om ni minns adventskalenderbilen. Sopinkastet är baktill, tunnorna töms manuellt och när ”gapet” är fullt matas det in i bilcontainern och pressas ihop. Det som slår en svensk läsare är hur allt blandas, att villaägarna får skicka så gott som vad som helst med soporna, och att de inte vägs.
På vintern är det flera minusgrader och att då stå och hålla sig fast i ett metallhandtag baktill på en lastbil är förstås hur hemskt som helst. Har det dessutom regnat under natten, sedan tunnor och pappers- och plastsäckar ställts ut mot gatan för tömning, kan ni tänka er vad som händer. På somrarna jäser soporna i värmen, papperssäckarna blir genomblöta och rämnar. Och killarna som ska arbeta med skiten har inte ens rätt till arbetskläder.
Det är en angelägen historia. Även om här sopsorteras mer än i USA produceras det ofantliga mängder skräp. Man diskuterar det radioaktiva avfallet, men allt skrot som exporteras till Afrika för demontering pratas det sällan om. Inte heller kopplas sopbergen i världen ihop med klimatförändringarna. Derf Backderf sätter strålkastaren på ett jätteproblem.
Serieromaner kan likt film höja närvarokänslan i en berättelse genom att bilderna själva berättar. Det icke uttalade gestaltas i bildrutorna och får samma funktion som det som i prosalitteratur kallas undertext, det berikar texten utan att läsaren märker hur det går till.
Teckningarna i rutorna påverkar på ett annat plan än vad texten gör, ibland berättare de till och med ytterligare historier. Men precis som i prosalitteratur gäller det att författaren/tecknaren inte underskattar läsaren. Ni har säkert stött på romaner där författaren varit så rädd att ni som läsare inte skulle haja poängen eller förstå sammanhangen att allt, precis allt, blivit förklarat. Tråkigare böcker finns inte, som läsare gäspar man sig igenom och känner sig halvt idiotförklarad.
Derf Backderf är tyvärr mer journalist än författare och gör detta misstag om och om igen. Han är så mån om att vi som läsare ska begripa vilket fasansfullt sopberg mänskligheten håller på att bygga upp och gräva ner att han hela tiden låter sina seriekaraktärer kommentera sin vardag.
Som när de sitter i förarhytten och sopbilen åker in på den enorma tippen där staden sedan drygt femtio år tippat allt mellan himmel och jord i en krater av blöjor, plastpåsar, matavfall, djurkadaver och gamla möbler. Stanken är förfärlig, i bilderna illustrerad med flugor, små dammoln som yr runt och lodräta vågor likt hägringar. Man förstår direkt att det stinker värre än det värsta.
Men Backderf kan inte hålla sig, han skriver läsaren på näsan genom att låta dem som redan åkt dit varenda dag i snart ett helt år säga: ”Dags att stiga ner till helvetet på jorden. Det är ofattbart att ett sånt här ställe kan ligga mitt i ett samhälle.” Och kompisen som sitter intill, som jobbat där lika länge svarar: ”Det beror på att folk inte vet vad som finns här. De känner lukten, men tippen är byggd så att man inte kan se den utifrån”.
Det är inte trovärdigt. Det gör dialogen stolpig, närmast propagandistisk. Och när jag efter att ha suckat över detta vänder blad får jag en jättebild av eländet, vilket gör den tidigare dialogen än mer onödig. Bilden är nämligen fantastisk. Den åskådliggör hela vidrigheten, jag känner äcklet, bajslukten, stanken, hur lukten närmast kletar sig på den som kommer i närheten. Tyvärr är Backderfs egna kommentarer närmast kontraproduktiva. Genom att han hela tiden låter figurerna prata som om de hade åhörare håller han mig som läsare på armlängs avstånd från det han vill att jag ska engagera mig i.