Det fanns en tid när naturskildringar tillhörde storsäljarna bland böcker. Inriktningen kunde variera, det var fiskeskildringar av den mästerlige Hans Lidman, fotoböcker med den ungefär lika mästerlige Hilding Mickelsson eller lite kärvare jaktberättelser av Albert Viksten. För att nu koncentrera sig till de sydligaste trakterna av Norrland. Natur var någonting levande och öppet och närheten till den var självklar.
Det var oftast en manlig värld och det fanns en självklar koppling mellan jaget och marken, jordbrukslandskapet, skogen, vattnen. På ett sätt som idag verkar exotiskt var det nog en slags existentiell litteratur. Individen fick gestalt och tanke av fåglarna, av fiskefångstens glimmer, av skymten av en räv i kvällsdunklet. Varat blev natur.
Genren är idag starkt bortglömd, desto mer uppmuntrande är det att ta del av en helt samtida skildrare av människa och natur, nämligen Matsåke Bergström. Som med sin bok ”Nertecknad innan minnet sviker” både i bild och med känslig prosa gör oss en samtida skildring av detta naturliga som ännu omger oss.
Det är en skymningsbok från Norrbottens kustland, det är sent i tiden, ängsladorna glesnar ner mot förmultnelsen och skogsbrukets förintelser slår hårt mot fågellivets mångfald. Trettio lekplatser där tjädern iscensatte sig själv är idag utplånade, fågelbestånden minskar generellt, naturen blir allt mer ensartat tråkig ju mer den brukas rationellt.
Ändå är denna bok så väldigt vacker. Bergström har en John Bauers förmåga till dekorativ elegans, men är sakligare i tonen. Ugglorna är inte romantiska i blicken, bara ärliga, den suckande ängsladan är en ruin, men utan mystik. Och även om det är en minnesbok (och därför försvuren åt nostalgin) gör den inget avkall på sakligheten. Den där konturskärpan i umgänget med det levande har alltid varit uppfriskande i svensk naturskildring, det poetiska har alltid hämtat klang av handbokens hårdfakta. Det är kanske arvet efter Linné.
Men Bergström minns och relaterar, de otaliga utflykterna, nätterna med orrspel, morgnarna med närkontakter av räv och trana. En död blåhakehona i Lakafors den 24 augusti 1988, en tertialfjäder från lappugglans vinge, skissernas ärlighet. Bonden kör slåttermaskin i en okänd tid och åkertistlarna står vaktande, två rådjur vilar i gräset med rundlogen som fond. Naturen är föränderlig, vissa arter tillkommer, men stararna minskar och storspoven trivdes bäst med småbondens varsammare bruksmetoder.
Sist av allt, två bilder tonade som ett tung mollackord; sångsvanar i vitt streck över ett mörkt ladurike, och några älgar som långbenta strövar över nysnö och förna i samma trakt. Himlen är wagnerskt tung, tiden går mot sitt slut, liksom boken.