Den första en utomordentlig skicklig feelgood-skildring av en knarrig morfar och hans barnbarn Mario, den andra av en självrannsakande borrning av konstnärskapets plåga och ljuvhet.
Daniele Mallarico är gammal och något klen, en berömd illustratör som kanske passerat toppen av sin bana och dessutom inte alldeles kurant efter en operation. Dags för tillbakablick och summering. Men eftersom detta är Italien och Neapel, också dags för komplicerad familjerelation och dåliga vibbar mellan alla inblandade. Med Elena Ferrantes böcker i färskt minne gör man åter reflektionen ifall det finns någon verklig normalitet i staden Neapel eller om tillvarons människor där antingen är besegrat resignerade eller bittert hämndlystna, grälsjuka och allmänt småtokiga.
Daniele blir hursomhelst kontaktad av dottern som ber om barnvakt och Neapelbesök, den gamla familjevåningen, ruvande på surhet mer än nostalgi väntar och barnbarnet som väntar heter Mario.
Skildringen av denna fyraåring är livfull och trovärdig, en spelevink som fungerar som arsenik för den gamle hästen som motvilligt tar sig an fostrarplikterna för några dar medan föräldrarna drar iväg i svartsjukegräl och konferensåtaganden. Morfar är inte så glad, hans senaste illustrationer föll inte bokredaktören på läppen, och ungen är ju faktiskt sjuttioett år yngre med sina hastiga upptåg och lägenheten ekar av förträngda släktminnen och Daniele själv är änkling.
Nå, bortom bus, smågräl och några incidenter väntar försoning och uppenbarelsen att barnbarnet är en sagolik tecknarbegåvning, redan kapabel att se morfars bilder klarare än morfar och skapa egna som är smått remarkabla. Det är rart och lättläst.
Därefter följer en essäliknande samling texter runt kreativitetens problem, tolkningens svårigheter och andra av konstnärskapets säregenheter. Mindre stilistiska välmodulerad, men också svartare, mer ofrånkomlig. En annan bok helt enkelt.
Om det går ihop, nej, respektive avsnitt befinner sig allt för långt från varandra.
Återstår så den obligatoriska upplysningen att Domenico Starnone, förutom sin egenförtjänade berömdhet också är gift med översättaren Anita Raja, något mer känd och utpekad som varelsen bakom pseudonymen Elena Ferrante. Ständigt detta Neapel.