Han minns det som om det var i går. Det var en kväll framför tv:n i lägenheten i Malmberget när telefonen ringde.
– Jag minns det så tydligt, en helikopter jagade en bil i filmen när det ringde. Först trodde jag att de skojade. Det var svårt och förstå. Alla ringdes ut för läget var inte under kontroll. Det var bara hoppa i bilen och blåsa ner till stationen, säger Peter Åman som tillsammans med en lika ung kollega fick uppgiften att vakta den sönderskjutna polisbilen fram till teknikerna från Luleå anlände.
Minuter och timmar som blev oerhört tuffa mentalt.
Morbrodern till en av hans bästa vänner var död. Och nyligen hade han själv haft Holger Pohjanen som läromästare i Malmberget, där den nu döde polismannen arbetade som närpolis till vardags. En praktik som han bara hade positiva saker att säga om.
– Det var otroligt svårt. Just då började man väl fundera på yrkesvalet, när det blev så otroligt nära inpå, säger han.
Peter Åman tror att de fasansfulla händelserna blev en erfarenhet som han burit med sig under hela arbetskarriären.
– Man har insett farligheten i jobbet när du drabbas på det där sättet. Du vet inte när du åker ut på morgonen vad du kommer att mötas av. Det blev ett annat säkerhetstänk och man blev mer försiktig. Att man måste vara på tå. I mitt fall, när man drabbades så tidigt, så kanske det blev att man var på tå med en gång, vare sig man ville det eller inte, säger Peter Åman som i dag arbetar som utredare på polisen miljöbrottsenhet.
Men då och då fladdrar bilderna från skottdramat i Gällivare förbi.
– Det är klart att såna händelser sitter kvar, i och med att jag kände familjen.