Jag gick i fastfashion-infernots fälla

I veckan skrev Aftonbladet om missförhållanden på klädkedjan Zara. Anställda larmar om en slavliknande arbetsmiljö där det fuskas med löner och de knappt får gå på dass utan övervakning. Den som ifrågasätter systemet kallas till förhör hos spanska kostymnissar. 

Granskningar av modebranschen har gett avslöjanden om utnyttjande av människor, stulna kortuppgifter, hälsovådliga kemikalier och transporter kors och tvärs över jordklotet. Modeindustrin beräknas stå för ungefär tio procent av koldioxidutsläppen globalt – Men inget tycks kunna stoppa tokshoppingen. Kinesiska klädjätten Shein mer än fördubblade vinsten i fjol, till omkring 21 miljarder kronor. Zaras ägare sägs vara världens tolfte rikaste man.

Länge vädjade dottern om att få beställa billigt krafs. Mina präktiga argument besvarades med blängande ögonkast. Jag stretade emot, men till slut orkade inte munnen yttra ett enda ”nej” till. Vi provar väl en gång då.

Att shoppa hos Temu och Shein var som att tigga om ett epileptiskt anfall. Apparna blinkade som tivolin. Det dundrade in erbjudanden och lyckohjul som lockade med ytterligare rabatter. Digital nedräkning signalerade att det dessutom var bråttom. Klick, klick. Allt var så billigt att jasägarmamman på tillfälligt besök, nickade åt varenda önskning.  

Två jättepaket levererades häromdagen. Ingen mindes vad vi hade beställt, men det såg ut som julafton när förpackningar med bijouterier, nyckelringar, pärlor, skor och tuschpennor hälldes ut på vardagsrumsgolvet. 

I min barndom for mamma på auktioner med mig i släptåg. I missionshuset i Siknäs förrättades sådana av morbror Erik, som bjöd ut fruktkorgar, trasmattor och yllesockar. I pausen serverades laxmacka och gräddtårta. Det var ett evigt flängande till logar och byar. Första, andra, tredje. Högröstade män dunkade klubbor i borden. En gång fick jag ropa in en oval, rosettprydd guldspegel.

Som vuxen förstod jag charmen med auktioner. Ett gäng körde från Luleå till Åskogen utanför Boden. Ett dödsbo auktionerades ut. Det spårade ur. Vi fick så mycket feeling att vi budade på varenda pinal. 740:n var så fullproppad med skrot att vi knappt tog oss hem, dränkta i kartonger toppmatade av uråldriga telefoner, potatispressar, skräckinjagande dockor och sänglinne som luktade fimp. 

Återbrukstrenden och intresset för att handla second hand ökat kraftigt i Sverige. Hos mig är loppisar numera ett fritidsintresse. Somliga skulle kalla det besatthet. Jag älskar att gå på loppis. Det har blivit en sport att leta och köpa begagnade möbler, cyklar, barnkläder och fotbollsskor. Meditativt, att fokuserat stirra på grejer, för att inte missa något superfynd. I kontrast känns det kinesiska snedsteget som ett haveri. 

Vill man handla med förstånd finns snart inga andra säkra vägar att gå, än till andrahandsmarknaden.

I ena paketet låg en gosedjursanka. Under transporten över planeten hade fanskapet fått ena ankbenet amputerat. Vadvardetjagsa-kommentaren om usel kvalitet var omöjlig att svälja. Gympaskorna, som kostade ynkliga 125 kronor, var plastiga och två storlekar för små. Numera finns de till försäljning i en lokal secondhandbutik. 

Måtte den vämjeliga erfarenheten av racklig Kinaskit leda till att jag aldrig någonsin mer behöver se åt lyckohjulen, designade för att blåsa idioter.