– Det har verkligen varit en livsresa, berättar hon nyss hemkommen till trygga Luleå från en FN-mission med namnet MONUSCO.
Uppdraget som gällde Afrikanska Kongo och staden Bukavo i östra Kongo Kinshasa, har löpt under ett helt år och när hon åkte i väg i fjol våras var hon den första kvinnan från region Nord som fick det uppdraget av Kriminalvårdens internationella sekretariat. Hon har arbetat som expert på värdlandets villkor vid en så kallad Correction unit -en sektion inom FN-missionen i staden Bukavu i provinsen Syd-Kivu.
– Totalt var vi tre kvinnor som åkte från Sverige säger Ann-Christin som hamnade i en grupp med fem afrikanska kollegor på chefsnivåer inom sina hemländers kriminalvård.
På plats gällde den första tiden att vara med och se, lyssna och diskutera den kriminalvården eller snarare bristen på den. Det var en helt annan värld som mötte henne i de två fängelser av tolv i området som fungerade.
– Det ena, byggt för 500 fångar hade 1500 interner. Och ordningen inne i fängelserna sköts av en hieraki av fångarna själva medan utsidan kontrollerades av polis och militär. På fängelset fanns dock ett 20-tal administrativ personal. Av internerna hade många suttit inspärrade i åratal utan en rättegång. Det är ett väldigt trögt rättsystem och korrupt, från högsta till lägsta nivå, berättar Ann-Christin Henriksson.
Säkerhetstänket var A och O hela uppdraget igenom, vilket gjorde att hon i vissa sammanhang inte fick följa med in på fängelser.
– Vid ett tillfälle, när man flyttat 100 fångar till ett nyöppnat fängelse där det fanns varken vatten, el eller mat var det upprorstämning. Vi begav oss dit och såg att internerna hade plockat ut tegelstenar ur fasaderna för att gå till angrepp. Då fick jag stanna utanför och situationen lugnade sen ned sig när maten äntligen kom.
I Bukavu fanns inga direkt krigiska tendenser men att ta en promenad utanför boendet, vackert beläget ovanför sjön Lake Kivu, var inte att tänka på.
– Nej det var bara att stanna innanför murar och taggtråd. En ensam vit europé och kvinna skulle vara ett givet mål för kidnapping, förklarar Ann-Christin.
Hennes tanke inför uppdraget var att göra stor skillnad skillnad i ett land med mycket att göra vad gäller utveckling. En romatisk tanke om att förändra världen.
– Men jag blev varse att om jag lyckades lämna ett avtryck så är det skillnad nog och något jag kan vara stolt över säger hon.
Även om många i landet lever ett fattigt och farligt liv- våldtäkter på kvinnor är ett stort problem- så finns det highlights som värmer hjärtat berättar hon
– Ja till exempel mamma London, en kvinna som tillsammans med sin man byggt upp ett hem för unga flickor som blivit gravida efter våldtäkter och utstötta från sina byar. Dessa unga flickor och deras barn får stöd och en chans till utbildning, det var fint att se och allt bekostat av svenska Läkarmissionen. Vårt arbete bekostas ju också med pengar via Sveriges internationella bistånd, konstaterar Ann-Christin Henriksson.
Nu väntar henne en ny tjänst som personalutbildare inom Kiriminalvården och med en livserfarenhet rikare i bagaget.