En litterär invigningskram

Tala om entusiasm hos de första besökarna av nya stadsbiblioteket i Kulturens hus. Redan innan invigningstalet började folk gå omkring och titta på böcker i hyllorna, plocka ner intressanta titlar för att läsa mer på baksidan och tala om böcker de skulle låna. Direkt efter invigningen lämnade faktiskt några lokalen med välfyllda plastkassar, märkta Stadsbiblioteket i Luleå. Inför invigningen låg ett sorl av förväntan i de nya lokalerna dit folk äntligen släppts in efter lång väntan utomhus med kalla blöta fötter på stentrappan till Kulturens Hus. Nu stod de inne i trängseln på biblioteket påpälsade, och plötsligt väl så varma och väntade på Tornedalens egen Mikael Niemi. En sopransax började plötsligt spela lekfullt, och lockade blicken en bit upp bland folk i trappen. Sedan högg Mikael Niemi tag i mikrofonen nere på scenen. - Tack så mycket, det är en stor ära att få vara med på denna invigning. Jag blev ombedd att berätta en berättelse och den handlar om hur jag blev författare och hur mycket Luleå betydde, avfyrade han. Fantasieggande historia Redan då hade han publiken med sig och han bjöd på en fantasieggande historia om hans liv som ung student på teknisk linje i Luleå på Midskogsskolan och hur kärleken fick honom att vilja uttrycka sig mer än genom plugga teknik. Han talade om det dolda rummet inom sig som han upptäckte och kvalen han hade att välja musiken eller dikten för att kunna visa sitt verkliga jag som var mer betydelsefullt än hans då gängliga och blygsamma tonårsgestalt kanske gav sken av, för denna speciella flicka som omgavs av ett särskilt sorts sken, ett sånt som bara den som är riktigt förälskad kan upptäcka. - Det var som om hon gick i ständigt motljus, som Elvira Madigan. Hon var det snyggaste jag sett på den här sidan Bergnäsbron, sade han. Denna berättelse avslutades på burleskt tornedalskt vis en speciell sommarkväll 1992 med en cykeltur ut till Svartöstan och Mikael Niemis vänners hus, där det visade sig, enligt den här berättelsen, att Bob Dylan minuterna innan hade badat bastu, och druckit öl, efter sin bejublade konsert i Luleå som hölls denna sommarkväll, och hur Mikael Niemi själv kastade sig in i bastun för att hinna avnjuta bastun sittandes på samma planka som Bob Dylan. Där fanns den Stores blöta sittmärke kvar i bastuträet. Stora applåder - Den natten 26 juni 1992, började jag skriva på Populärmusik från Vittula, avslutade Mikael Niemi sitt invigningstal och drog sedan upp ett munspel och blåste den kände Bob Dylan klassikern Blowin? in the wind. Många åhörare skänkte kanske en tacksamhetens tanke, av flera skäl, till att det blev litteraturen och inte musiken som Mikael Niemi till slut valde som bana i livet. Han möttes av stora applåder för sitt varma, roande invigningstal. Sist men inte minst gav han bibliotekschefen Britt-Inger Rönnqvist en värmande och hjärtlig omfamning. - Nu inviger vi biblioteket och det tycker jag vi gör med en kram, sade Mikael Niemi. <A href="http://www.kuriren.nu/ForumRedir.asp?ArticleID=1394529&CategoryID=2769&ArticleOutputTemplateID=125&ArticleStateID=2&ParentID=">Tyck till om Kulturens hus här.</A>

En litterär invigningskram

Författaren Mikael Niemi blåste liv i nya stadsbiblioteket med Bob Dylan på munspel. Mängder med åhörare vällde in, fyllde hela biblioteksentrén, och trapporna ända upp till översta plan. Symbolen för invigningen blev en stor hjärtlig kram.

Författaren Mikael Niemi blåste liv i nya stadsbiblioteket med Bob Dylan på munspel.
Mängder med åhörare vällde in, fyllde hela biblioteksentrén, och trapporna ända upp till översta plan.
Symbolen för invigningen blev en stor hjärtlig kram.