För varje år som läggs till 2010-talet häpnar jag över hur långt in i framtiden vi hunnit. Under första halvan av decenniet fick jag två barn, sen nickade jag väl till framför ett eller annat tv-program om fryntliga, animerade räddningsfordon och när jag vaknade satt storasysters mjölktänder löst.
I somliga hänseenden tycks barndomen helt oavhängig sin samtid. Många femåringar, nu liksom för sextio år sen, övar sig gärna på att cykla, vissla, simma eller knäcka ägg utan att få skal i pannkaksmeten. De flesta treåringar gillar hallonsylt och ogillar att bli kammade, de fascineras av plåtleksaker som rör sig när man vrider om en nyckel. Det händer till och med att lillasyster leker med kottar i skogen. Fast det ska medges att kottarna brukar vara smartphones i dessa fantasier.
Och naturligtvis finns fler science fiction-artade aspekter av att vara barn år 2018. Som att ganska många redan i förskoleåldern stiftar bekantskap med Siri, den röststyrda personliga assistent som står till användarens förfogande i de flesta nyare produkter från Apple Inc.
Den artificiella intelligensen har ännu inte lärt sig att dechiffrera varje betydelse i lillasysters snubblande konsonanter. Men Siri står beredvilligt till tjänst när storasyster fnittrande kommenderar: ”Visa bilder på bajs.”
Mina barn är rörande överens om att Siri är en välvillig lektant från planeten Jupiter. Hon är lika verklig som jultomten, fast bra mycket tokigare. Om barnen gjort sig någon bild av en fysisk gestalt bakom rösten, så tror jag inte att de föreställer sig en maskin. Och om de föreställer sig en maskin, så har den kanske hud, hår och naglar.
Androider, alltså människoliknande robotar, har under större delen av 1900- och hela 2000-talet gjort starka avtryck i kulturen. Ifjol följde filmen Blade Runner 2049 upp Ridley Scotts succé från 1982, som i sin tur baserades på en dystopisk science fiction-roman från 1968. I tv-serierna Westworld (2016) samt Äkta människor (2012-13) spelar androider avgörande roller för handlingen och i en nyårsenkät i Dagens Nyheter hoppades fysikern Max Tegmark att valdebatten 2018 ska inkludera artificiell intelligens: ”Vad ska vi göra åt jobbautomatisering, mördarrobotkapprustning, cyberattacker och bristande AI-säkerhetsforskning?”
Den som dristar sig till att närgranska verklighetens mest avancerade androider riskerar dock att bli en smula besviken. Visst kommer vi allt närmare en realisering av drömmen – eller mardrömmen om en robot som är svår att peka ut i en grupp av människor. Men ännu är det lätt att dra på munnen åt filmklippet där Sophia, en humanoid som skapats av Hanson Robotics, i en tv-intervju säger ”OK. I will destroy humans.”
Som småbarnsföräldrar vetat i alla tider, kan utvecklingen dock ta osannolika språng på mycket kort tid. Ena sekunden, ett bylte som reflexmässigt griper om ditt lillfinger. I nästa stund cyklar hon ifrån dig i nedförsbacken på väg till skolan.