En krympande ståljätte

Fyrbarnspappan Börje Pettersson, 55, från Porsön har upplevt det mesta på järnverket. Namnbyte, ägarbyte, storförluster, rekordvinster, nedläggning av valsverket, stängning av masugnar (1 och 2), -byggande av en ny masugn (masugn 3) och en av de modernaste i Europa, försäljning av dotterbolag till utlandet, mycket utsläpp, lite utsläpp ... Han har också arbetat på en mängd -olika ställen, med utbildning/introduktion och utbildat sig själv i två omgångar. Har har knegat på skift (femskift och fyrskift). Börje har också murat, ?kryddat stål?, tagit prover, och som ung stått i sitt anletes svett med munskydd och skottat bort drivor av stoft uppe på stålverkstaket i sommarhettan. Dessutom har han -jobbat på laboratoriet och deltagit i X antal projekt. Kort sagt ? han kan sitt NJA, SSAB och järnverket som man mestadels säger i folkmun. Provat på det mesta ? Jag har varit runt överallt nästan. Jag har varit en så?n där som har -provat på det mesta, säger han och ler -under hjälmen. Sedan två år tillbaka arbetar han inom informationsgruppen och har huvudansvaret för besöksverksamheten, bland annat har han guidat mjölkuddsbönan och Bond-bruden Maud Adams som -sedan länge bor i Los Angeles, USA, men som ofta är hemma i Luleå och hälsar på mamma Tyra. I fjol slogs det rekord vad gäller antalet besök (157) och besökare (cirka 2.000). Studiebesöken kommer främst från skolor, universitetet och -näringslivet. Antalet besökare är nästan 600 fler än antalet anställda på SSAB. Det säger en hel del om hur ståljätten krympt över tid ? och hur den fortsätter att bli mindre. Start efter kriget 1939, samma år som andra världskriget bröt ut, beslutade den svenska riksdagen att ett statligt järnverk skulle byggas i -Luleå och året efter bildades NJA, Norrbottens Järnverk AB. Masugn 1 fanns på plats från och med 1951 och producerade råjärn. Masugnen var från 1938, från österrikiska Lintz och började byggas upp efter kriget i slutet av 40-talet. ? Vi brukar kalla det för Göringsverket. Det var en bra masugn, men den var för liten när produktionen skulle ökas, säger Börje Pettersson nästan lite nostalgiskt om den första masugnen. ? När jag började hade vi bara masugn 1. Ni kan skymta den där i bakgrunden, säger Börje när vi sitter inne i besökslokalen strax innanför västra vakten. En mindre modul skymtar bakom stora masugn 3 som år 2000 togs i produktion efter att man byggt om masugn 2 för cirka en miljard kronor. Masugn 1 står tom och liknar en gammal fabrikslokal hämtad från någon utbombad gammal spökstad. Började på verket 1969 Kuriren träffar Börje Pettersson en fredag morgon inför ett studiebesök av plåt-köpare från Stockholm som vill se hur kanske världens främsta höghållfasta stål produceras. Redan 1969 fick Börje Pettersson -anställning på NJA som företaget hette då. Järnverket nästan ?skrek? efter arbetskraft. Efter att den då 19-årige Pettersson fått sin anställning väntade drygt två års studier på järnbruksskolan som innebar mycket tid som lärling/praktikant på -verket. Han påbörjade produktionslinjen den 12 juni 1969, vilket innebar en stor del praktik ute på verket. Det är nästan 36 år sedan när vi sitter och pratar dåtid, nutid och framtid. -Ibland har han lite svårt att hålla isär årtalen och vem skulle inte ha det. ? Ungefär 1972 började jag på Thomas-stålverket och Kaldo. Jag har varit med och murat Thomas-konverten och Kaldo-konverten. Och rensat och så vidare, säger han och fortsätter: ? Det där med årtalen är ju svårt, det är som att allt går ihop. Men 1972 startades byggandet av LD 1, första stålugnen och då var jag med. Sen var det ju ivrigt då. IP 70-programmet (investeringsprogrammet) startades med Jan-Olov Edström i spetsen. Det var bland annat masugn 2, LD 2 som kom 1975, koksverket blev till samma år. Det var full rulle här då. ? 1973 började jag också på YTH, yrkesteknisk högskola, vi var bland de första kullarna som gick den i Luleå. Ett gäng från verket gick stållinjen och jag läste metallurgi. Jag var borta i nästan två år och kom tillbaka 1975. Det var en bra utbildning, berättar den rutinerade stålverksarbetaren. Stora planer ? klent resultat Morjärvsbördige Pettersson var i allra högsta grad glad över planerna på ett Stålverk 80 när de slog ned som en bomb den 11 juni 1973. Det var sossarna som, inför valet i september samma år, levererade den. Gigantiska planer presenterades för Luleåborna. Det spåddes att Luleås befolkning skulle öka från cirka 67.000 till uppemot närmare 90.000. Av det stolta Stålverk 80 blev intet, utan istället många miljarder i sjön under bland andra ledning av Björn Wahlström som var VD i både NJA och sedermera SSAB som startade sin verksamhet 1978. Stålkrisen på 1970-talet gjorde det omöjligt att förverkliga idén och 1976 lades projektet ner. Kvar på det enorma industriområdet, som egentligen skulle ha rymt världens bästa och största stålverk, blev ett koksverk. ? Man höll på och projektera och muddra mycket där 1974 och 1975. 1975 byggde man ju också koksverket och det var full rulle. Men 1976 var det stopp. Det enda som blev kvar var koksverket. Det är klart att det var deppigt när det inte blev något, säger Börje Pettersson Öde fotbollsplaner Han fortsätter att berätta om det som skedde för nästan 30 år sedan. ? Luften gick som ur en. Vi hade ju utbildat oss inför vad som komma skulle. Det skulle ha producerats ungefär 4 miljoner ton råstål här i Luleå då, ungefär så mycket som hela SSAB producerar i dag. Vi kör 3,8 miljoner ton råstål i år i Luleå och Oxelösund. ? Sen var det ju så att NJA inte gick så bra. Vinsterna var inte bra och det var nog många som var oroliga, berättar Börje. Nej, vinsterna var ju snarare förluster. 1978 bildades SSAB, Svenskt Stål AB. Ur krisen på 1970-talet steg ståljätten fram när de tre stora järnverken NJA, Domnarvet (Borlänge) och Gränges -(Oxelösund) slogs samman för att rädda det som kunde räddas av de konkurs-mässiga företagen. 1978 lades valsverket i Luleå ner . Det som blev kvar var Ovako Steel (cirka 600 anställda) som sedermera 1990 blev Inexa, men som gick i konkurs 2001 och 327 människor förlorade sina arbeten. I dag står valsverkets lokaler öde på en yta motsvarande 14 till 15 fotbollsplaner. I fjol såldes SSAB:s dotterbolag HardTech till ett spanskt företag, Gestamp. ? Det var något i görningen en tid och det kom ju inte som en chock, men nog borde vi ha haft kvar det en längre tid, det tycker jag nog, säger en lite skeptisk -Pettersson. Förändrat arbete Det har hänt mycket innanför det förstärkta stängslet under de 36 år han -verkat där, exempelvis på miljösidan. ? På 1970-talet när LD 1 kom igång så var det tre 30-tons ugnar och dom hade bara en skorsten rakt upp, kan man säga. Det fanns inget filter. Så alla lulebor känner säkert igen det där rödbruna järnoxidmolnet som blåste rakt upp. Det kanske blev lite dammigt där på Örnäset ... ? Den yttre miljön har blivit mycket, mycket bättre. 1980 började vi skicka en hel del gas till Luleå Kraft, fjärrvärmeverket. Förut kanske ni såg facklorna stå rakt upp. Vi har ju Sveriges billigaste fjärrvärme i Luleå och det är ju tack vare SSAB, säger Pettersson stolt. Många slitsamma arbetssysslor har försvunnit. ? Jag kommer ihåg när man började och skulle rensa väggarna i stålverket. På taket samlades det en massa stoft som la sig i en halv till en meter höga drivor. Det var från eldkvastarna som förde med sig en hel del, mest var det kalk och lite andra ämnen. ? Stoftet skulle börja skottas bort på -våren och sommaren. De flesta nybörjarna fick börja med att skotta bort det. Det var riktigt ..., det var som ett test. En del började klockan sju och for hem vid fikat vid nio och kom aldrig mer tillbaka, säger Börje och skrattar. Han fortsätter att prata om skitgörat: ? De pallade helt enkelt inte med jobbet. Jag har själv stått och skottat där. M

En krympande ståljätte - som blomstrar