En katt bland hermelinerna
Likt en katt bland hermelinerna är Kristin Diméus en av väldigt få tjejer som satt sin fot på brandstationen i Luleå.Just nu gör hon sin tio veckor långa praktik där och om ett halvår är hon färdig brandman.
LIGGER I. För att klara ett anställningstest måste Kristin hårdträna sista halvåret innan hon går ut skolan. Bara slangarna är tunga.
Foto: Eija Dunder
Varje år ska brandmännen på Räddningstjänsten i Luleå göra minst två kalla och två varma rökdykningar på det utbildningscentrum som ligger ut mot Lövskär. Och för Kristin som gör sin tio veckor långa praktik på stationen, är det bara att hänga på. Det här är hennes sjunde vecka och det märks att hon vet vad hon håller på med. På hennes utbildning, Skydd mot olyckor, handlar andra året mycket om praktik. Utbildningen, som är på två år, ligger i Sandö i Västernorrland. Kristins klass har den största kullen tjejer hittills, men tio stycken är fortfarande hälften så mycket som antalet killar. Och även om männen på brandstationerna runt om i landet säger att de vill ha in fler tjejer, är det lite... ovant när de väl kommer. -Nog var de lite fördomsfulla först när jag kom. Eller fördomsfulla kanske inte är rätt ord. Ovana. Men nu har vi bra sammanhållning, lite som en familj känns det. Och det är skönt att jobba med killar. Enkelt, säger Kristin. Hennes skift har samlats i lunchrummet efter dagens övningar och den obligatoriska fysen. Varje skift jobbar två plus fyra personer; en insatsledare, en styrkeledare, en chaufför/materialare, två rökdykare och en rökdykningsledare. Vilken roll man har för dagen bestäms vid uppställningen varje morgon. På brandstationen i Luleå finns totalt fyra skift, som efter en period på fyra månader byter arbetsplats till Gammelstad. Före 1995, när kommunen fortfarande ägde både brandkåren och ambulansen, jobbade man dessutom som både brandman och ambulansförare. Gott och ont
Men det är mer som har förändrats på bara några år. Förr plockade man till exempel in män med erfarenhet från andra yrken på stationerna. Lärde upp dem under ett antal veckor och lät dem sedan börja jobba. En brandman då snittade lätt 72 timmar per vecka. I dag kommer många brandmän direkt från sina långa utbildningar, unga och inte så erfarna. På gott och ont. Nu för tiden är det dock mer humana tider, 42 timmar per vecka, och tjejerna både vill och får söka sig till yrket. De få gånger någon verkligen sätter sig emot att sådana som Kristin vill in, är det de äldre generationerna brandmän som är rädda att den speciella stämningen ska försvinna. Att de inte ska kunna behålla samma jargong. -För 20 år sedan kunde man springa omkring naken på stationen men nu måste man passa sig, skrattar Thomas Bäckström. Det serveras tårta och Peter Johansson som har hand om köket för dagen, dukar fram assietter och småskedar. -Ja, ni var rätt noga med att skyla er i början men nu bryr ni er inte lika mycket. Jag tror inte jag har sett så här mycket kalsonger någonsin i mitt liv, kontrar Kristin. -Och i början höll ni igen med språket också. Men nu börjar det komma. Fast det gör inget. Jag är likadan själv och blir det någon gång för mycket så får man säga till. Det är bättre att få vara med än att ni pratar bakom ryggen på mig. Samma fysmoment
Det märks att Kristin har blivit en i gänget. Under övningarna är alla villiga att svara på hennes frågor och de ger henne tips hela tiden. Och även rent fysiskt är Kristin med. I full utrustning och med hjälm på ser hon ut som vilken brandman på stationen som helst, med sina 181 centimetrar. Styrkemässigt är det dock en bit kvar. I dagsläget skulle Kristin inte riktigt klara ett anställningstest på Räddningstjänsten i Luleå. I motsats till exempelvis polisens tester, måste killarna och tjejerna inom brandkåren klara samma fysmoment. Kristin är fortfarande några repetitioner bort i bänkpress och inför ett rullbandstest skulle det behövas några längder till i bassängen. Men så har det ju också funnits hinder på vägen. I våras upptäckte Kristin att hon fått giftstruma och nästan ett års träning hade gått till spillo. I stället för att förbättra sin kondition och stryka, blev hon bara tröttare och svagare. Nu när hon får medicin känner hon hur träningen äntligen har börjat ge. Förutom de dagliga fyspassen på stationen, kör hon även styrke på ett av stans gym. -Det som är lite tråkigt är att alla här spelar hockeybockey på vintrarna, och det är jag inte med på, ler Kristin finurligt. -Nä, Dimman är ingen hockeybockeyspelare direkt. Hon har varit med en gång och det räckte, skrattar kollegorna runt bordet. På helspänn
Dagens skift börjar lida mot sitt slut. Det har varit en lugn dag. För bara något år sedan var Luleå den station som hade flest larm i landet, över 1.400 per år. Mycket på grund av att man har hand om ett stort område, med få stationer. Idag går det i snitt 3-4 larm per dygn, det mesta automatlarm. Det vill säga larm som finns på skolor och äldreboenden och som oftast utlöses på falska grunder. Men larm som larm. När det väl går gäller det att vara med. 90 sekunder får man, sedan ska man sitta färdigklädd i brandbilen. -Jag minns mitt första nattskift. Jag försökte sova men var på helspänn hela tiden. Jag hade dessutom glömt att slå av ambulansens larm i min lucka (sovplats, reds. anm.) och när det gick satte jag mig upp i panik, skrattar Kristin och fortsätter: -Jag får fortfarande en sån kick när larmet går. Jag blir nästan lite speedad, så grabbarna får säga till mig att lugna ned mig. Styrkeledaren Roger Bramberg ler åt Kristins entusiasm. Och lite tyst, vänd bara mot oss säger han: -Jag blev positivt förvånad under en vattenslivräddning vi hade ute på isen för ett tag sedan. Då såg jag vad Kristin går för. Jag tänkte "jävlar, där finns det lite power". Hon är verkligen duktig.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!