Brittiska recensenter öste lovord över boken, som blev en försäljningssuccé.
Nu har boken kommit på svenska med titeln ”Räddaren av förlorade ting”. Förlaget presenterar den som en feelgood-roman om kärlek och vänskap. Så det var med förväntan jag begav mig in i Hogans berättelse.
Med stigande förvåning bekantade jag mig med Hogans karaktärer. Han som räddar förlorade ting är författaren Anthony Peardew, han är stenrik och bor i en fantastisk villa som fått namnet Padua. Läsaren tänks notera att i den italienska staden Padua finns en vacker kyrka, där helgonet Sankt Antonius dyrkas.
Anthony Peardew är inget helgon men en sympatisk äldre herre med en stor hjärtesorg. Hans älskade Therese dog nämligen precis före deras tilltänkta bröllop för många år sen, och extra sorgligt var det att han samtidigt tappade bort den medaljong som han fått av Therese. Därför började Anthony samla på allehanda borttappade saker, som han magasinerade i hemlighet, inlåst i sitt arbetsrum. Han ville försöka spåra ägarna till föremålen och kanske också hitta sin medaljong.
Låter det lite knäppt? Ja, det är det och värre blir det. Anthony dör och testamenterar villan och sin stora förmögenhet till sin trofasta assistent Laura, som har ett olyckligt äktenskap bakom sig, men som nu hamnar på grön kvist och dessutom blir alltmer betuttad i trädgårdsmästaren Freddy. Han vårdar den stora rosenträdgård som Anthony anlagt till Thereses minne.
I testamentet står det också att Laura får uppgiften att söka upp ägarna till de förlorade föremålen. Hur ska det gå, hur ska det gå?
Jo, bra förstås. I dess moderna tider fixas en hemsida på nätet, där de borttappade prylarna läggs ut. Och snart kommer ruljangsen igång.
Men det krånglar också. Det visar sig att Therese spökar och är på dåligt humör. Laura och Freddy kan inte begripa hur de ska blidka spöket, men det kan Sunshine, en märklig granntjej med Downs syndrom som är synsk och begriper sig på spöken.
Läsaren får också följa en parallell berättelse om förläggaren, den homosexuelle ursympatiske Bomber, och hans assistent Eunice, som fåfängt älskar sin chef, ända tills han dör. Därefter lyckas hon rädda hans aska i en kakburk undan hans vidriga syster, som skriver populära pornografiska romaner. Givetvis knyts de båda berättelserna ihop inför det fullkomligt lyckliga slutet.
Jag tycker att Hogan skrivit en sorts Blyton-bok för vuxna. Man dricker sjöar av te och äter syltkakor, bokens personer är mer eller mindre osannolika, mysterier löses. Varför ska man då läsa denna vindlande berättelse? Ja, möjligen som förströelse en stekhet sommardag, när man inte orkar med djupsinnigheter.