En annorlunda nyårspresent

Anne-Marie Rännare, 21 år, är en av många nyblivna studenter på Luleå tekniska universitet. Bara för knappt ett år sedan var det högst osäkert när hon skulle kunna förverkliga sin dröm om att bli lärare. Då var hon svårt sjuk. Hennes njurar hade endast kvar sex procent av sin funktion och hon tvingades till dialys. För sju år sedan, som 14-åring, fick Anne-Marie Rännare beskedet att hennes njurar var i mycket dåligt skick. Förutom att ha känt sig väldigt trött den senaste tiden, hade hon inte den minsta aning om att hon var allvarligt sjuk, så beskedet kom som en chock. - Jag var ju tonåring och gick på högstadiet. Då kan man ju vara lite trött, tänkte jag. Mamma drev på och ville ta mig till läkare. Det visade sig att
mina njurar bara fungerade till 25 procent. De sade att jag haft infektioner som jag inte märkt av och som
förstört njurarna, berättar Anne-
Marie Rännare, när vi träffar henne utanför universitetet i Luleå. Mycket tid på sjukhus
Tiden från diagnosen och framåt har handlat om täta provtagningar, sjukhusvistelser i Sunderbyn och på Huddinge sjukhus. Eftersom hon då bodde i Övertorneå tog bara besöket i Sunderbyn hela dagen. Direkt fick hon också veta att hon så småningom måste genomgå en transplantation. Att hennes egna njurar till slut skulle sluta fungera helt. Trots allt försökte hon att leva ett så vanligt tonårsliv som möjligt. Hon hade blivit tillsammans med sin pojkvän bara månader innan hon blev sjuk. De träffades under repetitionerna till en musikal och delar bland annat intresset för musik. - Först var jag ju jätteorolig att han skulle sticka, men det har hållit. Han har varit med mig på mängder av sjukhusbesök och har hela tiden varit ett otroligt stöd, säger Anne-Marie om sin Daniel. Direkt efter diagnosen startade
också en undersökning om möjliga
donatorer inom den närmaste familjen. Av olika orsaker passade ingen av hennes närstående, varför hon fick ställa in sig på att om hon skulle få en ny njure måste den komma från en
avliden person. Började med dialys
Till en början höll sig hennes värden ganska stadiga och trots tröttheten gick det bra i skolan. Hon tog studenten våren 2006. Efter gymnasiet fick hon jobb inom omsorgen i Övertorneå, men i slutet av 2007 försämrades hennes hälsa och hon tvingades till dialysbehandlingar. För att slippa åka till Sunderbyn flera gånger i veckan valde hon så kallad hemdialys. Hon skötte själv om att rena sitt blod. Det innebar behandling var fjärde timme och det mesta i tillvaron kretsade kring detta. - Då hade man mycket tid att läsa och se på TV. Jag var också så himla trött och orkade inte så mycket, säger hon. Även om unga har företräde för transplantationer hade hon ställt in sig på en längre tillvaro med dialys. Under träffarna med andra njursjuka hade hon hört att många får gå på dialys i flera år innan de får ett nytt organ. - Men den 30 december, bara två månader efter att jag börjat med dialysen ringde telefonen vid ett-tiden på natten. De ringde från Sahlgrenska i Göteborg och berättade att de hade en njure som passade mig. Jag blev helt chockad. Jag ringde mamma och grät av glädje över att få möjligheten så snabbt, berättar Anne-Marie Rännare. Hon beskriver hur hon i ett ganska förvirrat tillstånd lyckades ringa
sambandscentralen som ordnade ett ambulansflyg som tog henne från
Pajala flygplats ner till Göteborg. - Allt gick så fort. Tolv timmar efter samtalet låg jag där och förberedelserna för operationen hade börjat, säger Anne-Marie Rännare. När hon väl låg där i väntan på
operationen kom också tankarna. En oro för ingreppet - och vissheten om att det i salen intill låg en person vars död gav henne själv en möjlighet till ett friskt liv igen. - Allt det där hade jag ju funderat på mycket innan också, men det blev så starkt just där. Men jag hade med Daniel som stöd hela tiden och kände mig också trygg med vården. Samtidigt så ... det här var den möjlighet jag hade, säger hon sakta. Nyårsskål i sjukhussängen
Operationen tog fem timmar. Några timmar senare, trött, omtöcknad och med rejält ont i kroppen av ingreppet, men vid betydligt bättre vigör än före operationen, skålade hon och Daniel tillsammans med sköterskorna in det nya året. - Vi såg det där med Ring klocka ring på TV. Visserligen var det bara sockerdricka i glasen, men det kändes som ett riktigt gott nytt år, säger Anne-
Marie och ler glatt över minnet. Från läkarna fick hon enbart positiva besked. Redan på operationsbordet hade den nya njuren börjat att fungera i hennes kropp. Nio dagar senare var hon tillbaka hemma i Övertorneå. Besöken för kontroller på Sunderby sjukhus var täta till en början. Två gånger har hon fått åka in akut på grund av infektioner, men i övrigt har tillfrisknandet gått bra. Snart räcker det med besök en gång i månaden för att kontrollera hennes värden och att medicinkoncentrationen är den rätta. Det är viktigt så att inte kroppens eget immunförsvar kommer åt att stöta bort det nya organet. De medicinerna kommer hon förövrigt att få äta livet ut. Ännu en njure så småningom
Så småningom kommer hon att tvingas genomgå ytterligare transplantation eftersom en så kallad nekronjure har en begränsad livslängd. Men det är inget hon fokuserar sina tankar kring just nu. I stället gläds hon åt hon kunde börja sina universitetsstudier redan nu i höst. - Redan i högstadiet började jag fundera på att bli lärare och på gymnasiet hade jag Inga Savilahti Häggbo som lärare och hon har verkligen inspirerat mig. Vad i läraryrket är det som lockar? - Det är roligt att lära ut och hjälpa andra att lösa problem. Jag får se om jag läser till låg- och mellanstadielärare eller högre upp än så. Det är helt otroligt roligt att plugga och jag känner mig verkligen peppad att ge allt, säger hon entusiastiskt. Under hela intervjun slås man av
vilken positiv inställning som Anne-Marie har till allt. Hon säger att visst har hon ofta varit både ledsen och frustrerad över allt besvär som sjukdomen gett henne. Men bitter över varför just hon drabbats är hon inte. - Jag lyckas nog oftast se det positiva i tillvaron. Det är bättre att lägga
energin på det som är bra, än på det negativa. Det har hjälpt mig under sjukdomstiden också. Och nu kan jag göra det mesta som andra unga kan igen. Jag ska inte ägna mig åt kampsporter och sådant, men annars säger läkarna att det är bara att leva som vanligt, säger hon glatt. Anne-Marie säger att hon ofta tänker på den person som gav henne möjligheten att bli frisk. Tacksamhet är bara förnamnet. Redan i gymnasiet gjorde hon ett projektarbete om donationer och har fortsatt att prata om ämnet. - Frågan man ska ställa sig är - är jag beredd att ta emot ett organ från någon annan för att kunna överleva. Säger man ja, då bör man också vara beredd att ge sina organ om man skulle hamna i en sådan situation, säger hon avskalat och enkelt. Hon menar att det är ett svårt beslut för anhöriga som står vid en kärs dödsbädd att ta ett beslut om donation. Det bästa är om alla själv tar ställning och anmäler sig till donationsregistret. - Många som jag känner har tagit ställning för donation sedan jag blev sjuk. Och så är det kanske - att det är först när det kommer riktigt nära en som man sätter sig in i frågan, säger Anne-Marie Rännare.

En annorlunda nyårspresent

Efter sju år av ständig trötthet, täta sjukhusbesök - mitt i livet som tonåring och ung kvinna, började det här året på ett lysande sätt för Anne-Marie Rännare, 21. På nyårsaftonen fick hon en ny njure, slapp dialysen och är nu nybliven student med målet att bli lärare.