"Man behöver inte gå till ett gym för att få till styrketräning. Det finns alla möjligheter till andra aktiviteter utanför ett gym som är bra nog", säger personliga tränaren Ellen Dyverfeldt.
Engelskan bryter igenom då och då när Ellen Dyverfeldt berättar. Det var i London som hon utbildade sig till personlig tränare och började jobba på gym. Det blev åtta år i staden.
– Det flyter mer i engelska för mig, speciellt när jag tänker på mitt företag. Det börjar bli bättre, i början var det svengelska.
Hon leder cykeln på det asfalterade motionsspåret på Ormberget den här höstdagen. Novembersolen gör sina försök att lysa upp skogen. Några fartglada rullskidåkare susar förbi.
Du lämnade London, för det här stilla livet?
– Det var inte självklart. Jag trivdes väldigt bra där. Jag hade mitt jobb som jag gillade men jag längtade hem. Kunna vara i stugan. Man kände rötterna, säger Ellen Dyverfeldt.
Visionen för företaget Train with Ellen är att det ska växa i framtiden. Mycket av företaget körs digitalt.
Reporter Jessica Rosengren utmanar Ellen i jägarvila och passar på att ställa några frågor "mot väggen".
Hon har en bakgrund som dansare, från första dansklasserna i fyra års ålder hela vägen till dansgymnasiet i Piteå. Efter det gick flyttlasset till en fyraårig dansskola i Salzburg, Österrike.
– Dansen var prio, det var storsatsning.
Vad var det i dansen som du tyckte om?
– Jag tror jag hade en fallenhet för det men det var inget som jag reflekterade över när jag var yngre. Jag plockade upp rörelser väldigt lätt, jag tyckte det var kul och såg det som en utmaning. Det blev en livsstil, säger Ellen Dyverfeldt.
Det var också dansen som tog henne till London. Där började hälsointresset, som alltid funnits vid sidan av, ta plats. Hon började utforska vad som finns mellan sjukgymnastiken och träningen. För skador har hon haft under årens lopp.
– Vad är bryggan där emellan? Jag försökte hitta alternativa vägar att stärka kroppen.
Vardagen i Luleå varvas mellan heltidsjobbet som hamntrafiksamordnare på Luleå hamn (vilket betyder att hon samordnar fartygstrafiken) och det egna företaget Train with Ellen. Affärsidén är personlig träning och föreläsningar om hållbar träning och hälsa.
Träningsupplägget byggs upp utifrån personens livsstil.
Ellen Dyverfeldt pratar om att jobba med den inre motivationen, snarare än att hon som coach lägger upp ett program som kunden strikt måste följa.
– Jag vill att de jag jobbar med ska känna att de kan ta kontrollen själv, de ska inte vara beroende av mig. De ska ha en stabil grund att falla tillbaka på, att 'jag kommer ta hand om min hälsa oavsett'. De lär sig att själva ta beslut, men med min guidning, säger hon.
Var går gränsen mellan en hälsosam inställning till träning och exempelvis kroppsfixering?
– Om man får dåligt samvete för att man inte har tränat till en viss intensitet, eller att man har hoppat ett träningspass. Att man inte gör tillräckligt. Har man sådana tankar, så visar det att det börjar slå över till en ohälsosam relation. Den är inte kravlös. Man kanske tränar till varje pris, är restriktiv med mat och kör hårt hela tiden.
Och hälsosam inställning?
– Det motsatta, att man tycker att man har kul. Det är inget tvång. Om man inte har ett maraton man tränar inför, då kanske man måste ut och göra passen. Framförallt att man inte har dåligt samvete om man gör ett lugnt pass.
Under en tid har Ellen Dyverfeldt haft Karin Sjöö Åkeblom, verkställande direktör på Tromb som mentor. Tromb jobbar med digital affärsutveckling.
Vad har det betytt för dig?
– Jag skulle säga att det är ovärderligt. Det är en otrolig resurs att ha någon att bolla idéer med och få ett annat perspektiv. Karin är så modig. Det är inspirerande. En kvinna i techbranschen, i täten, och det modet det kräver, säger Ellen Dyverfeldt.
"Det har varit jätteroligt och givande och spännande att få följa hennes resa. Ellen är nyfiken och lyhörd", säger Karin Sjöö Åkeblom som bland annat rådgivit kring försäljning och hur man ta kontakt med kunder.
Norrbottens-Kuriren frågade Karin Sjöö Åkeblom, som nyligen utsågs till Årets Mentor i Norrbotten av Nyföretagarcentrum, om hon känner igen sig i den beskrivningen.
– Jag tänker så här, jag ska inte säga nej eller inte göra saker för att jag är rädd. Det är fel anledning. Jag är absolut rädd för saker, men jag gör det ändå. Det är väl modigt på ett sätt. Det är någonstans ett mantra jag har, säger hon.
Hur kändes det att bli Årets Mentor?
– Jättehäftigt. Jag blir stolt och rörd. Det här är ett pris för mig och Ellen tillsammans, jag är glad för vår relation.