Ett 60-tal ungdomar samlades under lunchrasten på fredagen för att sittstrejka utanför matsalen i Kungsfågeln i protest mot utvisningarna till Afghanistan. Majoriteten var ensamkommande ungdomar från Afghanistan, men det fanns också svenskfödda elever som ville visa sitt stöd.
Maiara Karlsson Alves Dias heter en av initiativtagarna.
– Det handlar om personer som är nära mitt hjärta och då blir det så klart en personlig strid för deras rätt att få stanna, säger hon.
Hon känner flera som har fått uppehållstillstånd, men också flera om har fått avslag på sin asylansökan.
– Det krossar mitt hjärta varje gång någon får ett negativt besked. De tappar allt hopp. Här har de haft en chans till trygghet, men skickas de till Afghanistan har de ingen framtid, säger hon.
Farhad Esmaili, 17 år, fick sitt första avslag i somras.
– Det kändes hopplöst, säger han.
Farhad Esmaili är en av de många afghaner som vuxit upp som papperslösa flyktingar i Iran, dit han flydde med sin familj när han var tio år. För två år sedan försökte hela familjen fly till Europa, men de splittrades på vägen. Hans föräldrar och lillasyster lyckades aldrig ta sig över gränsen, så han fick fortsätta ensam.
Efter 1,5 år i Sverige fick han äntligen komma på intervju hos Migrationsverket. Men trots att det finns ett prejudicerande rättsfall som säger att omyndiga afghanska ensamkommande ungdomar som vuxit upp i Iran bör få uppehållstillstånd, fick han beskedet att han bara skulle få stanna i Sverige till sin 18-årsdag i oktober. Därefter ska han utvisas till Afghanistan där han helt saknar nätverk.
Extra tungt blev det för honom när han strax före avslaget fick beskedet att hans pappa hade gripits i Iran och utvisats till Afghanistan. Efter bara några dagar i Afghanistan blev hans pappa dödad av talibanerna.
Just nu ligger Farhad Esmailis ärende i Migrationsdomstolen. Han hoppas att han ska få ett beslut därifrån innan han fyller 18 år i oktober, eftersom det då fortfarande finns en liten chans att han ska få uppehållstillstånd. Men köerna är långa och det finns inga garantier att de hinner ta upp hans ärende i tid.
Vad tror du kommer hända med dig om du åker till Afghanistan?
– Säkert kommer de att döda mig också.
Mohammed Mussa Darwishi fick också negativt besked i somras och lever nu under hård psykisk press i väntan på domstolens besked.
– Det är inte bra för mig, det känns svårt och stressigt, säger han sorgset.
Hassan Tajek var på intervju i april men har ännu inte hört något. Den kritiska 18-årsdagen har passerat även för honom och han räknas inte längre som ensamkommande barn. Det är svårt för honom att stå ut med den långa väntan.
– Jag kan inte bara vänta, vänta, vänta, säger han.
Abdullah Amiri och Mohammed Reza Rezaei heter de andra två initiativtagarna till sittstrejken. Abdullah Amiri väntar efter två år i Sverige fortfarande på sitt första besked från Migrationsverket.
Orsaken till att han flydde var att familjen hade fiender som jagade dem. En mörk natt blev han skjuten i knäet, något han har fått men för livet av. Eftersom han har hunnit fylla 18 år vet han att hans chanser till uppehållstillstånd är minimala.
– Vi har bott två år i Sverige, vi har integrerats och lärt oss svenska. Det är en jättejobbig situation som jag och alla andra är i som väntar på beslut. Men jag kan inte återvända, så jag försöker att inte ge upp, säger han.
De planerar att fortsätta sittstrejken varje fredag vid lunchtid tills utvisningarna stoppas.
– Vi är många elever som vill göra det här. Regeringen måste ändra sig. Det finns ingen säkerhet i Afghanistan, säger Mohammad Reza Reaei.