För två år sedan kom en stor grupp med ensamkommande unga till Norrbotten. De flesta har rötterna i Afghanistan. Några har fått permanent uppehållstillstånd, andra väntar fortfarande på besked från Migrationsverket. Flera har fått beslut om utvisning. I serien Jag vill leva möter vi några av dessa ungdomar i en tillvaro av åldersbedömningar, ångest, väntan och förhoppningar om en framtid i Sverige.
Ehsan Mohebi kom till Sverige i oktober 2015. Efter en kort tid i Stockholm och några månader i Umeå kom han till Luleå precis i början av 2016. Först bodde han på Hotell Nordkalotten utanför stan, men fick snart flytta till Centrumboendet, ett av Luleå kommuns så kallade stödboenden för ensamkommande unga. Han beskriver den första tiden här som "jättebra".
– Det var roligt, det var nya saker hela tiden. Allt här var nytt för mig och jag fick nya kompisar.
Med sig i bagaget hade han, precis som många andra som har levt på flykt, svåra upplevelser. Ehsan kommer från staden Kandahar i Afghanistan. Hans mamma var lärare och undervisade i skolan. Familjen fick ta emot ständiga hot från talibanerna, berättar han. Att mamman undervisade även flickor sågs inte med blida ögon. Hans pappa blev också utsatt för hot, eftersom han skjutsade sin fru och andra kvinnliga lärare till och från deras arbete. En kväll såg Ehsan när talibaner sköt ihjäl en polisman längs vägen till familjen Mohebis hus.
– De såg mig och visste att jag hade sett vad de gjort. Det blev för farligt för mig och min familj att vara kvar.
Han, föräldrarna och tre yngre syskon, såg ingen annan utväg än att försöka fly till Europa. De tog sig till Iran för att sedan fortsätta till fots över gränsen till Turkiet. Då beordrade smugglarna alla unga män som bedömdes kunna gå snabbare, att gå tillsammans. Deras familjer skulle fortsätta och komma efter dem.
– Vi vägrade lämna våra familjer, men då hotade smugglarna med att döda oss om vi inte lydde. Jag gick med de andra killarna och min familj blev kvar. Det var sista gången jag såg dem, säger Ehsan och tittar ned i bordet.
Om han får uppehållstillstånd ska han resa till Turkiet och kanske till Iran, för att försöka hitta sin familj. Saknaden är svår. Han har suttit i samtal med skolkuratorn, men han tycker det är svårt att få någon verklig hjälp med att bearbeta sina minnen.
– Det som har hänt mig har hänt. Det försvinner inte.
När Ehsan var på intervju hos Migrationsverket sade handläggaren till honom att hans beslut kommer innan hans 18-årsdag. Den som blir bedömd som barn har betydligt större chanser att få uppehållstillstånd. 83 procent får stanna, jämfört med ungefär fem procent av de som har hunnit bli vuxna.
Två veckor innan Ehsan fyllde 18 år kontaktade hans god man handläggaren på Migrationsverket igen. Handläggaren ska då ha sagt att Ehsan kommer att få uppehållstillstånd innan han fyller 18. Men beskedet kom inte. Istället fick han veta att Migrationsverket ville göra en åldersbedömning på honom.
– Jag kan göra det. Men vad är det för mening med det nu? Nu är jag ju redan vuxen.
Han har försökt att få kontakt med sin handläggare på Migrationsverket via sin advokat. Han vill meddela att han ställer upp på åldersbedömningen. Men han har inte fått något svar.
Efter 18-årsdagen fick han lämna Centrumboendet och bor nu i en av de tidigare studentbarackerna på Majvägen. Det är dit som Luleå kommun hänvisar de ensamkommande unga som väntar på beslut, eller de som har fått beslut om utvisning.
Ehsan funderar mycket över de svenska politikernas roll när det gäller de ensamkommande ungdomarna och menar att utvisningsbesluten är en del i Socialdemokraternas strategi för att vinna valet kommande höst.
Han hoppas trots allt på att han kan få en framtid i Sverige, gå färdigt skolan och utbilda sig till sitt drömyrke: Pilot.
– Politikerna och Migrationsverket spelar med våra liv. Jag har varit i Sverige i två år, det är två år utan att jag har fått veta vad som ska hända med mig. Men jag har fortfarande hopp, jag måste fortsätta att leva.