På Innerstadens kyrkogård i centrala Luleå finns det nästan 5 000 gravar. Vilka som ligger begravda i de olika gravarna vet man, men man inte koll på vem som står som gravrättsägare för alla gravar.
I april 1991 trädde en ny begravningslag i kraft. Den innebär att dödsboet är skyldiga att anmäla vem som är gravrättsägare. Innan det gick många gravar i arv, utan att de ansvariga för kyrkogården informerades.
– Vi startade det stora jobbet med att söka gravrättsägare 2010. Då projektanställde vi en person för att gå igenom gravboken, säger Ingerlis Lyckhagen, förvaltningsassistent vid begravningsverksamheten vid Luleå domkyrkoförsamling.
I gravboken ska alla uppgifter som rör den aktuella graven finnas. Det handlar om mått på graven, vem eller vilka som är gravsatta och vem som är gravrättsinnehavare.
– Det arbetet är nu slutfört och totalt var det 780 gravar som saknade gravrättsinnehavare. Vid Örnäsets kyrkogård saknar vi 103 gravrättsägare, berättar hon.
Bara för att de inte hittar någon gravrättsinnehavare, så tas inte gravstenen bort på en gång. Att ta tillbaka en gravplats är en lång process och får inte ske förhastat.
Ett antal gravrättsägare lyckades de på olika vägar hitta, men totalt 574 hittades inte. Vid dessa gravplatser har de i olika omgångar satt ut gröna skyltar med information.
Där uppmanas de anhöriga att ta kontakt med kyrkogårdsförvaltningen. Även på anslagstavlor vid kyrkogården och på nätet har de efterlyst gravrättsinnehavarna.
– Vi brukar låta skyltarna sitta uppe i några år, ungefär över tre somrar. Har man varit till graven någon gång under de tre senaste åren så har man sett skylten. Hellre lite för lång tid, än för kort, påpekar Ingerlis Lyckhagen.
Förra året avslutades sökprocessen på 47 gravar och i år har man avslutat sökandet efter gravrättsägarna till 108 gravar.
– Då kan man se gravarna som återlämnade, förklarar hon.
Trycket på gravplatser på Innerstadens kyrkogård är också stort. Några nya gravplatser finns inte. Någon enstaka urngrav kan det finnas plats för.
Syftet med det här arbetet är också att förlänga begravningsplatsens livslängd. Helt enkelt att skapa plats så att fler kan gravsättas där.
– Det finns helt enkelt ett stort önskemål om att man ska kunna bli begrav där man bor, berättar Ingerlis Lyckhagen.
Att kunna skapa så många fler kistgravar på kyrkogården är troligen inte möjligt i framtiden, även om det blir lediga gravplatser.
– Om en grav har upplåtit sex kistor är den full på kistor och då kan man inte gravsätta fler kistor där, om man nu inte höjer markytan. Däremot kan gravplatsen göras om till en urngrav, förklarar hon.
Då en grav återtas så dokumenteras allt noga. Det tas bilder på graven och gravstenen tas omhand och sparas. Det skrivs även en rapport så att man i framtiden kan se vilka som ligger begravda där.
Bara för att en gravplats återtas, så innebär det inte heller att graven kan användas på en gång. Inte heller får man röra något av det det som ligger i graven. Tidigast 25 år efter senaste gravsättningen kan graven användas igen. Allt för att respektera gravfriden.
– Det blir helt enkelt en kontinuerlig utveckling av begravningsplatsen. Det finns även en stor efterfrågan på nya gravskick, som minneslundar, askgravplatser och askgravlundar, säger Ingerlis Lyckhagen och påpekar att omtanke och respekt är ledord i deras arbete.