Precis som i den romantiska föreställningsvärlden verkar hennes roman vara föremålet utan lyten, utan defekter eller nackdelar. Bara oändligt angenäm och behaglig, slät i skinnet.
Kan någon roman ha alla dessa egenskaper? Kan en berättelse om en livstrött 49-åring föda så starka känslor? Så mycket försonande blindhet att det kritiska förnuftet tar paus och ger sig hän i den sortens läsning man trodde hörde barndomen till, den vettlösa.
Till att börja med, åtminstone. Jónas från Island, livstrött medelålders, sätter in pengar på dotterns konto, reser långt bort till ett krigshärjat land och tar in på hotel Silence. Tanken är att dottern ska slippa ta reda på kvarlevorna. Väl framme ger han sig själv en frist, en veckas besinning och övervägande – är livet månne ändå värt att leva?
Nog blir det så, där på hotellet behövs nämligen en händig man, en sådan som tar med sig borrmaskinen på sitt livs sista resa och därför snabbt blir oumbärlig i den lilla staden som kunde ligga någonstans i de krigshärjade delarna av gamla Jugoslavien. Rör ska rensas, skruvar dras åt, ledningar dras och nog för att krigshärjade länder har brist på det mesta, men lite underligt verkar det att ingen enda har vett att spola genom gamla rör i hela stan? Utom denne händige Balder från norr.
Men livet har ju en tendens att svara på frågan om sin egen mening och Jónas mening infinner sig ganska handfast, och alldeles utan hudkontakt blir han inte heller fast det är åtta år sedan han senast undfick den sensationen.
Ja, så byggs livsmeningen upp eftersom, liksom hotellets vacklande väggar, och lite annat smått och gott som Jónas hinner lägga sina välsignade händer på. I den tämligen heldestruerade staden.
Vid det laget har min förälskelse falnat ordentligt, och precis som för den dårade 1800-talsyngligne faller fjällen från mina ögon och jag ser att föremålet har både lyten och skavanker, är en motståndslöst kryddad feelgoodbok där världen ändå visar sig vara den bästa av alla tänkbara världar, om man bara är händig och lite försiktig efter ett krig. Lite lagom symbolik, lite angenäma famntag, lite försoning och förlåtelse. Men förbaskat enfaldiga repliker och plant intellekt.
Jónas självdestruktiva sida var svagare än hans hantverksmässiga libido. Vilket inte är så mycket att ironisera över, men heller inte så väsentligt att konstruera en roman ikring. Äntligen hemma ungefär, nu som livstema.