Det har gått sju och ett halvt år sedan Pernilla Forsberg, nu 49, gick på sin första mammografi någonsin. Den som skulle visa att hon hade bröstcancer.
– Jag fick beskedet att jag var tvungen att komma tillbaka för en extrakoll. Men man är ju så jäkla dum, jag trodde inte att jag hade cancer. Jag sa till tjejerna på jobbet: "Det är säkert inget, vi ses sen".
När läkaren gav henne cancerbeskedet fattade hon ingenting.
– Jag minns att jag gick tillbaka till bilen och bara satt där. Benen skakade så mycket att de slog i ratten. Det var hemskt. Min sambo kom och mötte mig och mamma kom hem till oss. Men efter ett tag sa jag: "Nu måste jag åka tillbaka till jobbet, jag ska ju betala ut lönerna idag".
Vi möts på gymmet i centrala Luleå där Pernilla Forsberg är delägare. Det var hit hon for den där aprildagen 2010 för att "betala ut löner", bara timmar efter sin cancerdom.
– Tjejerna på jobbet var ju ledsna och vi bara grät. Sen på kvällen for jag hem och begrundade lite, försökte ta in det.
Pernilla hade drabbats av en hormonell bröstcancer, den var inte ärftlig. Hon hade tur på så sätt att den upptäcktes tidigt. Men hon tvingades ändå operera bort det ena bröstet och genomgå en tung cellgiftsbehandling.
– Jag tappade ögonbrynen, ögonfransarna och allt hår på hela kroppen. Jag minns att det var val och att jag bara behövde gå över gatan för att rösta, men jag klarade inte det. Det fanns ingen möjlighet. Jag var så jävulskt sänkt.
Hon berättar om bekanta som inte orkade konfronteras med hennes sjukdom, hon minns hur de kunde undvika henne på stan.
– Jag är ju van att hälsa på folk när jag går på stan. Nu gömde de sig på andra sidan Storgatan, de försvann bakom ställningarna på Hennes & Mauritz. Det var ju inte mina närmsta vänner, men det var folk som hade kommit fram och hälsat annars.
Samtidigt kan hon förstå dem.
– Jag var jättesvullen i ansiktet av all medicin, jag hade inget hår, inga ögonfransar och inga ögonbryn. Så länge man ser vanlig ut så spelar det ingen roll, då kan man vara hur sjuk som helst. Men börjar man se ut som ett canceroffer, som jag, då är det svårt att komma fram.
Blev du inte ledsen och förbannad?– Nej, för jag hade förmodligen gjort samma sak.
Tror du?– Ja. Inte nu. För nu vet jag bättre. Men jag tänker att alla människor hamnar i olika situationer i olika tider av våra liv. Man reagerar utifrån sina egna erfarenheter och de flesta har goda intentioner. De var ju inte dumma mot mig, bara osäkra. Det värsta var ju de som kom fram och sa: "Men gud, har du bröstcancer? Det dog min moster av". Då hade jag lust att säga åt dem att hålla käften.
Samtidigt fick Pernilla stort stöd från sina nära vänner, sin sambo, sina barn och sina föräldrar. Det var ovärderligt.
– Det var människorna runtomkring mig som bar mig hela tiden.
Varje dag drabbas cirka 25 svenska kvinnor av bröstcancer. Det är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor och endast 75-80 procent av de som som blir sjuka lever efter tio år.
För Pernilla Forsberg var tankarna det värsta. Skulle hon överleva? Skulle hon få se sina söner växa upp? Vad hade hon för odds?
– Jag fick bra svar från min läkare, som lugnade. Men nätterna var något av det absolut värsta. När alla sov och man var ensam med sina tankar. Då läste jag. Jag har aldrig läst så mycket i hela mitt liv. Så fort jag vaknade och inte kunde somna om så läste jag. Då försvann de där tankarna och jag for in i någon annans liv.
Vad läste du?– Allt. Men mest kriminalare och deckare. Jag plöjde. Men om det någon gång var någon bok som innehöll cancer så kastade jag bort den.
Pernillas sätt att ta sig igenom sjukdomstiden var att tänka positivt.
– Jag grät några gånger, men inte så att jag skruvade ner mig under backen. För då är det så jäkla svårt att ta sig upp. Jag var noga med att inte grotta ner mig. Innan jag blev för ledsen tog jag tag i mig själv: "Nej, nu går jag och bakar chockladbollar". Jag hittade någon slags inre styrka.
Hon har aldrig tagit hjälp av någon stödgrupp, aldrig kollat på TV-sända cancergalor.
– Det går inte, jag orkar inte. Inte nu heller. Jag vill inte sitta där och bli rädd. En del behöver det, men inte jag. Och den oro som jag har varje dag finns det ingen som kan hjälpa mig med.
Fem år efter cancerbehandlingen blev Pernilla friskförklarad. Men hon vill poängtera att man aldrig blir helt frisk från cancer. Den oro som planterat sig i huvudet kommer alltid att finnas kvar.
Även om inte något talar för det så är hon ständigt rädd för återfall. Minsta krämpa i kroppen kastar henne mentalt tillbaka till cancertiden. Hon berättar att hon bland annat kollat upp sin hals, sina revben och sin mage av rädsla för cancer.
– Det finns alltid en risk för återfall. Även om det är avskrivet och det heter att jag är helt frisk så finns det hela tiden en oro. Jag motar bort den så gott det går och tar reda på saker och ting ganska snabbt. Bara för att man är färdig med sin behandling betyder det inte att man är helt frisk, för det sitter i hjärnan.
Pernilla kan ibland önska att den oron togs på lite större allvar, framför allt av läkare och sjukvårdspersonal.
– Den känslan jag har grundar sig inte i att jag är hypokondrisk eller vill bli sjukskriven. Den grundar sig i en djup oro över mitt liv. Det skulle jag kanske vilja ha lite mer förståelse för ibland. Man ska inte behöva strida så mycket.