Dunger om åldersnoja och om att flytta hem

Den här veckan har jag tagit mig en pratstund med Nicolai Dunger, singer/songwriter från Piteå boende i huvudstaden, som är aktuell med nya albumet Nicollide and the carmic retribution.

ny platta. Nicolai Dunger berättade bland annat om arbetet med nya plattan och om sin åldersnoja. Foto: Dan Hansson/SCANPIX

ny platta. Nicolai Dunger berättade bland annat om arbetet med nya plattan och om sin åldersnoja. Foto: Dan Hansson/SCANPIX

Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX

LULEÅ2008-02-08 01:45
Varför heter plattan som den heter? - Det är en ordlek som är en blandning av mitt namn och kollison på engelska, som jag tyckte passade temat på skivan. The carmic retribution är ett uttryck jag hört, jag är inte säker på vad det betyder men retribution tror jag är något religiöst, att något slår tillbaka. Och carmic är ju karma. Skivan har ju varit färdig i flera år, har du själv hunnit lessna på den? - Ja, men så är det med alla andra plattor också. Det hinner oftast gå ett år innan skivan är klar, och då blir det lätt så att man tröttnar och börjar med nästa innan den gamla är färdig. Nu tog det tre år innan skivbolaget ville släppa den, men jag tror inte att det spelar någon roll. Musiken är inte så tidsbunden. Det finns ju en serie på din myspace som illustrerar hur skivan kom till. Hur kom du på den idén? - Det var inte jag utan min manager. Han tyckte att vi på något sätt måste visa att det har gått konstigt till med skivan, och det här var ett roligare sätt än att typ skicka ut en pressrelease. Den är i stort sett sann. Jag har väl släppt omkring tio skivor med EMI nu så det har varit några bråk, jag har slagits en del. Det är mycket hat… Du fyller ju 40 i år, hur känns det? Någon åldersnoja? - Jo. Jag har haft åldersnoja sen jag var 38, så det är inget nytt precis. Man kanske måste tänka på det i två år innan man klarar av det. Man samlar på sig erfarenheter och minnen, både bra och jobbiga, och ibland kan det bli lite tungt att bära. Hur är det att leva som artist nu jämfört med när du började? - Det är både lättare och svårare. Då sålde man mer, men nu har jag ju fått mig ett namn som folk känner till. Jag har förstås inte slagit igenom hos svennebanan, men de som lyssnar på min genre känner till mig. Sen tror jag att folk är mer musikintresserade nu, det är fler som är aktivt lyssnande. Skulle du vilja slå igenom hos "svennebanan" då? - Jag tror inte det, jag skulle behöva kompromissa för mycket. Om det handlade om en låt som jag gillar som också går hem hos den stora massan skulle jag inte ha någonting emot det, även om risken för att det ska hända är ganska liten. Vad gör du om du får brist på inspiration? - Det har jag aldrig haft. Det kommer väl säkert att komma någon gång, men jag tror att man måste vara avslappnad i skapandet, har man ingen inspiration så får man vänta och klippa till när den kommer. Jag slipper påtryckningar från skivbolaget eftersom att jag inte säljer så mycket. Nackdelen är förstås att jag aldrig tjänar pengar, men det får man väl ta. Funderar du någonsin på att flytta tillbaka till Norrbotten? - Nej aldrig! Det finns ingenting att göra däruppe. I Piteå, där jag kommer ifrån, har de precis tagit bort stans enda bar som kan kallas bar. Vad ska man göra då under veckorna, om man inte kan gå och ta en öl med en kompis? Sitta hemma hela året kanske. Jag åker upp dit på jularna och somrarna, och då är det helt fantastiskt. Men inget händer ju! l
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om