Han har åstadkommit ett antal mycket imponerande filmer (Thelma och Louise, Gladiator, Black Hawk Down) jämsides med rena rama avskrädet (G.I. Jane) men förmodligen är det nog ändå hans två utflykter i science fiction-territoriet som har avgett det allra starkaste ekot. Alien (1979) samt Blade Runner (1982).
Den förstnämnda utgjorde starten för en serie där hjältinnan, den handlingskraftiga Ripley (Sigourney Weaver) kämpade mot ett envist återkommande rymdmonster av ansenliga proportioner och den sistnämnda var en dystopisk framtidsskildring, där Harrison Ford spelade en framtida polis på jakt efter förrymda så kallade replikanter (konstruerade människor).
I och med ankomsten av Prometheus (en av årets förmodligen allra mest efterlängtade och mest emotsedda filmer) visar det sig att den också, mycket väl, hade kunnat ha haft ordet "alien" instoppat i sin titel, någonstans.
I princip är det en så kal-lad "prequel" till den första Alien-filmen, utspelande sig cirka 40 år före den och omkring 90 år framåt i tiden, räknat från nu.
Och räkna även med detta: det här är extremt välgjort. Samt lika extremt intelligent och väl disponerat. På alla plan. En seriös sf-story, om sökandet efter människosläktets ursprung (ingen plats för några fjantiga små grepp här inte).
Under lite drygt två timmar (väl späckade med H.R. Gigers imponerande specialeffekter; som i gamla Alien) hinner vi introduceras för åtminstone en genuint galen professor, regelbundna mänskliga hologram, ett avslitet robothuvud som dock obesvärat fortsätter att prata samt ett slags genomgrotesk kejsarsnittsscen där Noomi Rapace gör hela brutala grovjobbet (på sig själv), som fick åtminstone mig att i hastigheten nästan svälja både hjärtat och tungan.
Det handlar om raska och effektiva paketlösningar här. Men också väldigt lyckade sådana, som återigen grundligt visar oss att det som den engelske författaren Aldous Huxley för länge sedan filosofiskt refererade till som Du sköna nya värld, var en romantitel som bara mycket måttligt lockade någon.
Framtiden tycks inte vara så mycket att ha alls, alltså. Manuset, av Damon Lindelof (som legitimerade sig i den här specifika branschen genom att skriva manus till den hemlighetsfulla tv-serien Lost), är dock fullt av så pass skrämmande och oväntade dimensioner att man hela tiden behålls i ett betryggande spänningsfyllt tillstånd.
Och svenska Noomi Rapace toppar rollistan i denna mångmiljonbudgeterade film. Inte illa alls av någon som i princip inte ens kunde tala engelska för bara tre år sedan. Nu spelar hon arkeologen Shaw, som blir den som aningslöst drar i gång hela den farofyllda expeditionen mot det väldiga okända. Och etablerar en fullt fungerande auktoritet och självklar dynamik i rollen.
Michael Fassbender, i rollen som robotandroiden David med mänskliga känselspröt, är också mycket, mycket övertygande. Liksom tuffe Idris Elba, som rymdskeppskaptenen Janek, en rationell personlighet som till sist lösgör en fullständig rymdcowboy mentalitet hos sig själv.
Det är faktiskt precis på det sättet att vi alla ska vara medvetna om att det faktiskt är filmhistoria som det handlar om, här och nu.
När Sir Ridley Scott sparkar omkring i samma sandlåda som han hjälpte till med att bygga för drygt 30 år sedan, så händer det verkligen alarmerande saker och ting. Och ibland blir det så jävla spännande att man nästan håller på att pissa på sig. O.c.k.s.å.
Prometheus kan med fullständig visshet betecknas som en av de mest avgörande sf-filmerna. Någonsin.