Drömmen om en stor familj blev sann

Grrrargh! Jag är en varg! Olle sitter på en av de sex stolarna runt middagsbordet. Och som en äkta varg äter han bara köttet på tallriken. Riset bojkottar han totalt. -Men du kommer att bli jättehungrig och då måste du äta jättemånga bananer till kvällsmål. Och det äter väl inte vargar heller? försöker mamma Anna. - Joho, det gör de visst det! säger Olle. När BARN&föräldrar kommer på besök i familjen Westerlunds villa på Bergviken sitter familjen och äter middag. Och det ser precis så där mysigt och kanske stökigt ut som man förväntar sig hos en stor familj med många små barn. -Ojdå, säger plötsligt Anna när någon av de fyra barnen spiller ut lite mjölk på bordet. -Tur att vi har vaxduk som lätt går att torka av. -Ja, men drömmen vore ett helkaklat kök med golvbrunn, skrattar pappa Henrik. Fyra års väntan
För familjen Westerlund är de stora middagarna vardag och inte alls något konstigt eller tjorvigt. Snarare ett mål som i alla fall Anna haft klart för sig sedan långt tillbaka. -Ja, drömmen om en stor familj har alltid funnits där för mig. Jag har själv tre syskon och har alltid sagt att jag vill ha minst tre barn, säger Anna. För Henrik har det inte varit lika viktigt med just en stor familj, bara det blev en familj. När det visade sig att Anna och Henrik inte kan få biologiska barn, kom de därför snabbt fram till att de ville adoptera och de kastade sig in i adoptionsdjungeln med ansökningar, utredningar - och väntan. I dagens Sverige är nämligen adoptionsköerna ganska långa. Från det populära Kina kan det ta upp emot fyra år. Färdiga med småbarnsåren
Men Anna och Henrik hade tur. I slutet på 90-talet gick det ganska fort från Sydkorea, som är det land där alla Annas och Henriks barn kommer från. Och från det allra första allmänna informationsmötet tog det ganska precis ett år, sedan kunde de hämta Emil i Seoul. Han var då fem månader. -Vet du, på fredagar är det babysång och på måndagar går vi på biblo, säger Olle vänd mot BARN&föräldrars fotograf. Vargen verkar som bortblåst och nu är han bara Olle igen. Anna skrattar och förklarar att Olle går på dagis 15 timmar i veckan. Måndagar får han vara hemma med pappa och Nora och då går de alltid till biblioteket. På fredagar går samma gäng med Anna till kyrkans babysång inne i stan. Emil och Saga går i tvåan respektive sexårsverksamhet, eller förskoleklass som man numera säger. Två år efter Emils ankomst, 2002, åkte Anna och Henrik till Sydkorea igen. Även den här gången till Seoul där Saga fanns. Och ytterligare två år senare, midsommar 2004, hämtade de Olle i samma stad. -Efter andra barnet sa jag till Henrik att om vi inte får ett tredje barn så måste jag få sörja ett tag, säger Anna. Men det behövdes alltså inte och efter Olle kände de sig båda rätt färdiga med småbarnstiden. De hade till och med börjat ge bort och sälja iväg alla gamla bebissaker, då de plötsligt fick ett telefonsamtal. Plats i hus och hjärta
-Jag satt på jobbet en fredag och fick ett telefonsamtal från Adoptionscentrum som är den förening som förmedlat alla våra adoptioner. Jag var helt säker på att någon av barnens biologiska föräldrar ville ha brevkontakt eller något sånt. Men så undrade de om vi ville adoptera ett till barn, ett biologiskt halvsyskon till Olle. Jag blev alldeles stum, minns Anna. Personen i andra änden av luren sa att de skulle tänka på saken över helgen. Sedan kom glädjen för Anna. -Jag kände mig ärad att de tillfrågat oss. Och så kändes det så roligt och omvänt. Förr fick vi gå och vänta på det där samtalet och nu kom det bara. Det var bara oj då, hoppsan, säger Anna. Hon ringde Henrik och hans första spontan reaktionen var nej. Inte börja om med vaknätter, matning och bajsblöjor. De hade ju precis tagit sig förbi småbarnsåren. -Vi sa ingenting på hela helgen. Vi var i ett slags töcken, ett chocktillstånd. Det var en mycket märklig känsla, säger Henrik. Så på söndag kväll när barnen lagt sig satte de sig ned för att prata. Och egentligen var det ganska enkelt. Ett nej höll helt enkelt inte inför barnen, inför dem själva. Och banden till Olle gick inte att bortse från. När de dessutom kunde ordna det rent ekonomiskt och det faktiskt fanns plats i både hus och hjärta, tackade de ja. Lagomt till sommarsemestern åkte så hela familjen Westerlund ned till Sydkorea för att hämta Nora, då sju månader. Idag har hon sin självklara plats i familjen och fyller den mer än väl. -Vet du vad jag tycker var tråkigast i Korea? Saga dyker upp vid det nu avdukade bordet. Köttet och riset är utbytt mot kaffe och pepparkakor. Och med barnen lekandes i sina rum, har lugnet lagt sig över hela huset. - Jag tycker att det var tråkigast när jag tappade bort mig. Jag följde efter en pojke som jag trodde var Emil. Men det var det inte. -Men det gick ju bra. Du hittade ju oss, visst. Men vad tyckte du var roligast? Kommer du ihåg det? frågar Anna. -Nora, svarar Saga. !Läs mer om adoption på www.mia.eu samt www.adoptionsportalen.se