Drömmen om det stora landet i väster

Från den lilla tornedalsbyn Korpikylä per fot och häst till Norge, sedan båt via de brittiska öarna till New York och sedermera Chicago, fattigdom och alldeles för tidig död. - Kan du tänka dig - ingen av dem harde ju ens sett havet och så komma från den lilla byn till Chicago med 200.000 invånare, säger Sture Torikka som i 33 år forskat om de första finsktalande tornedalingarna som emigrerade till Amerika. Läs mer: Drömmen om det stora landet i väster <A href="http://www.kuriren.nu/GEN_Utmatning.asp?CategoryID=2772&ArticleID=946846&ArticleOutputTemplateID=125&ArticleStateID=2">Läs mer: Amerikaemigrationen från Tornedalen</A> Arkivarien Sture Torikka, 46, har något att berätta. Han har väldigt mycket att förtälja. För 33 år sedan började han med släktforskning, men sedermera och ganska snart kom han in på forskning om de första Amerika-emigranterna från Norrbotten i allmänhet och Tornedalen och Övertorneå i synnerhet. Det vill säga, de finsktalande från den svenska sidan om Torne älv. Sture Torikka, med en fil. kand. i historia och etnologi i bakfickan, har lagt ner en enorm arbetsinsats och har efter alla år numera ett 20-tal mycket bra kontakter i USA som han byter tjänster med och är bara några centimeter mellan tummen och pekfingret ifrån att etablera kontakt med ättlingar till dem. När Kuriren är på besök har Sture Torikka bara för några dagar sedan fått ett brev av en kvinna i USA. Det är inte vilket brev som helst blir vi varse. ? Kommer du ihåg första gången du var ute och roade dig? Det slår den känslan att få såna här brev, säger en exalterad Sture Torikka och försöker att förklara hur han värderar det senaste materialet. Det är kopior på två artiklar ur en liten lokaltidning från en förmodad familjesida. I ena artikel berättas det om att den gamle nordstatssoldaten (från staten Minnesota) Petter Lahtis, död 1911, och lite om hans liv och den andra artikeln, från 1919, redogör för Petter Lahtis hustru Johannas död. Petter Lahti hann dock troligen inte delta i några strider i det enormt blodiga kriget som pågick mellan 1861?1865 och där cirka 620.000 människor förlorade sina liv. Tre typer av emigranter Den första Norrbottningen som åkte till Amerika, som Sture Torikka hittat, var en timmerman från Luleå, född 1818, som via Hälsingland seglade över Atlanten 1846 och han nämns i boken Svenskarne i Illinois. Petter Nyberg blev sedermera Peter Newburg ?där borta?. Vad gäller tornedalingar som emigrerat till Amerika finns det tre olika typer: Sjömän: Den första tornedalingen som åkte över till Amerika och stannade där är troligen sjömannen Peter Tumber (som uppges hetat Tornberg) han som mönstrade av i hamnen i New York, 1858. Han tillhör kategorin sjömän, strandsatta eller ?avhoppade?. Norgeemigranter: Den andra kategorin är de tornedalingar som redan emigrerat en gång, till Norge, för att arbeta i kopparverket i Kåfjord. På grund av ett ekonomiskt mycket prekärt läge vid kopparverket tvingades människor därifrån emigrera från Norge. Amerikanska agenter som behövde duktiga gruvarbetare på grund av det pågående amerikanska inbördeskriget lockade över fattiga människor att pröva lyckan långt, långt i väster. Några av de som gav sig av 1864 var bland andra tornedalingarna Anders Rovainen (Övertorneå) och Petter Lahti (Nedertorneå) med familj. Resan gick via de nordnorska hamnarna och så småningom ända fram till Minnesota. De ?riktiga direktemigranterna?: Året efter, 1865, utvandrade de riktiga emigranterna, enligt Sture Torikka. De som vandrade ända från Tornedalen och sedan till Norge. Isak Rova (från Korpikylä, född i Haapakylä) och Johan Välimaa (Lappträsk, född i Koivukylä) utvandrade med sina familjer år 1865. Drömmen om ett bättre liv Isak Rova sägs ha haft lite trassel med rättvisan, vilket gjorde att beslutet om att emigrera påskyndades. Men i grund och botten var den stora anledningen till emigrationen fattigdom och drömmar om något mycket bättre i ett stort, stort land långt bort. ? Rova och Välimaa, med flera som åkte hela vägen från Tornedalen, är för mig de riktiga emigranterna. Och Rova och Välimaa var bland de första år 1865, berättar Sture Torikka. Två män som gick två helt olika öden till mötes i det förlovade landet. Isak Rovas resa tog en månad och två dagar innan man kunde landstiga i New York. Ofta gick resan från Vadsö, Vardö eller Hammarfest i Norge vidare till Trondheim eller Bergen. Därifrån gick skutan direkt till Quebec (Kanada), New York eller som oftast Hull i England. Väl där väntade tåg eller häst till Liverpool och därifrån till New York. För Isak Rova tog resan alltså 32?33 dagar, inkluderande överfärd med ångfartyg innan familjen kunde landstiga i New York och Castle Garden där immigranterna togs om hand mellan 1855?1890. Där blev familjen rånad på sina få guldmynt av en fransman, som dock greps. I New York fick familjen sitta i karantän i tre veckor innan man reste till slutdestinationen och storstaden Chicago som redan då hyste 200.000 invånare. Skönmålande brev till det gamla landet Planen var dock att de skulle vidare till Minnesota, men man blev kvar i Chicago. Knappt innan Rova hunnit fram skrev han, i egenskap av ?kommissionär? för att locka ytterligare tornedalska immigranter till Amerika, ett väldigt positivt brev hem likt en dåtidens marknadsförare. ? Han skrev bland annat att jorden var så bördig så att man knappt behövde så, att det var hur mycket vilt i skogarna som helst och om de mycket goda utkomstmöjligheterna, berättar Sture Torikka och skrattar. ? Riktigt så bra var det ju inte ... Isak Rovas vistelse i det förlovade blev dock inte lång. Efter att ha bott i ett av Chicagos begynnande slumområden och försörjt sig som byggnadsarbetare dog han bara efter fyra-fem år och efter 19 år i Amerika var endast en av familjen Rova vid liv, sonen Isak. Hela 13 år efter att familjen lämnade Tornedalen hade man inte heller fått köpeskillingen för hemmanet som de lämnade i Tornedalen. ? Kan du tänka dig det. Den som köpte tyckte väl att det inte var någon fara att betala när de bodde så långt bort. Familjen Rova bodde alltså i ett område som i dag är ren slum i Chicago, inte så långt ifrån den stora järnvägsstationen, berättar Torikka. Hem för att dö För Johan Välimaa och hans familj gick det betydligt bättre och han slog sig ner i Deer Creek Township, Otter Tail County, Minnesota. Där arbetade han som jordbrukare och skickade under hela sin vistelse där brev hem till Tornedalen där han berättade om hur bra det var i Amerika. Efter att hans hustru dött i början av 1900-talet tog Välimaa beslutet om att bege sig hem ? för att dö. Änkemannen lämnade sina fem barn i Amerika för att svårt sjuk i lunginflammation 1907 återvända till hembyn Koivukylä (Hedenäset). Bara några veckor senare dog han och begravdes på sin hemförsamlings kyrkogård i Hietaniemi. ? Tänk att lämna alla sina barn för att dö hemma, långt ifrån sin familj, säger Sture Torikka och ser fundersam ut. Ättlingar i Minnesota Redan 1981 reste Sture Torikka till USA för att försöka hitta ättlingar till Rova, Välimaa med flera. Det gick inget vidare för honom. ? Det var alldeles för tidigt och jag hade inte tillräckligt med kött på benen och var inte alls förberedd. Men jag ska dit en gång till, det ska jag. Ännu i dag finns levande ättlingar i Minnesota till Anders Rovainen, Petter Lahti (med namnen Lahti och Bay), Johan Välimaa (Walimaa) och Isak Parpa (Barberg) samt i Chicagotrakterna efter Isak Rova (Buchanan). Vad drömmer du om? ? Ja, drömmer och drömmer ... Först av allt skulle jag vilja få hit några ättlingar till nästa års Matarengi marknad (Övertorneå marknad) och de hemvändardagar de brukar ha. 140 år efter utvandringen vore det på tiden för Övertorneå kommu

Drömmen om det stora landet i väster

I början av augusti 1865 startade Sture Torikkas farfars farfars faster Greta Rova med maken Isak och deras fyra barn en lång, lång resa till det förlovade landet i väster.