"Tidlösa ideal" är titeln på den dramatiskt storstilade konsert med vilken Petter Sundkvist under fredagskvällen avslutar sina tretton år som konstnärlig ledare för Norrbottens Kammarorkester, en musikalisk trestegsraket där två stycken av Ludwig van Beethoven från 1800-talets första år får omsluta Benjamin Brittens "Serenad för tenor, horn och stråkar" från 1943.
Först ut är "Uvertyr till Coriolanus" från 1807, en "tragedi i fickformat" där Beethoven under åtta andlöst gripande minuter gestaltar hur den landsförvisade romerske generalen Coriolanus slits mellan sin egen hämndlystnad och moderns bön om försoning, allt framfört av en kammarorkester på strålande spelhumör. Lystet plockar de under Petter Sundkvists inspirerande ledning såväl näst intill ohörbart sköra toner som massiva klangsjok liksom ur luften och bryter av med tystnader man närapå kan röra vid. En perfekt stämningstriggare inför det som ska bli kvällens stora behållning i mina öron, Brittens finstämt melankoliska sångcykel, tillkommen i krigets skugga och byggd på sex äldre brittiska dikter som alla behandlar olika aspekter av natten - från de lugna till de mer olycksbådande - och som mynner ut i vad som beskrivits som "ett värn av skönhet i en ond tid".
Serenaden inleds med att hornisten Kristofer Öberg spelar en prolog uteslutande på hornets naturtoner, vilket ger en säreget "vildvuxen" klang till hela stycket; därefter lotsas vi av tenoren Nicholas Mulroy genom detta skira och mångfacetterade verk, från pastorala skymningsstämningar till avgrundsdjupt mörker, med hornet gång på gång återkommandes som en humanismens röst . Särskilt mäktigt och blodisande blir det i femte satsen, Dirge, en anonym sorgesång från 1400-talet där den helvetets eld som förtär de som i jordelivet själviskt avstått från att hjälpa gestaltas genom tordönsstråkar och Mulroys patosfyllda stämma. Verket skrevs ursprungligen för den sällsamma röst som Brittens livskamrat, tenoren Peter Pears,besatt, och ställer därför tämligen stora krav på sin uttolkare. Det är bara att buga sig inför Nicholas Mulroys insats.
Efter mat, dryck och diverse bensträckeri samlas så besökarna för att återigen förflyttas till Beethovens heroiska tidiga artonhundratal och dennes tredje symfoni, Eroica, hyllningen till den unge Napoleon Bonaparte vars gärning Beethoven senare besviket skulle omvärdera.
Av tids-och-utrymmesbrist hinner jag inte beskriva denna avslutning närmare, kan nöja mig med att konstatera att det känns som att skynda uppför en väldig, rikt utsmyckad stentrappa. Och att leta anmärkningar på detta odiskutabla mästerverk, eller på Kammarorkesterns framförande därav, ter sig tämligen meningslöst, även om jag väl själv kanske föredragit att Brittens sångcykel fått avrunda kvällen. Men en fin afton var det, med två nyskapande romantikers alster i fokus. Tidlöst, som sagt.