Dödsbudet kom som en chock för Annica Backman i Luleå. Alldeles nyss hade hennes mamma och pappa åkt hemåt efter en trevlig helg tillsammans. Nu kom polisen för att ta med henne till sjukhuset.
– Mina föräldrar hade frontalkrockat med en timmerbil och båda var avlidna. Mamma hade levt 20 minuter efter krocken. Det var ofattbart, beskedet var svårt att ta in. Jag som nyss böjt och färgat mammas fransar, plockat brynen och målat naglarna åt henne. De skulle besöka vänner i Råneå, på vägen hem till Haparanda, säger Annica, som jobbar som makeupartist.
När hon kom till Sunderbyn visade det sig att en av sköterskorna som tagit emot Annicas föräldrar också var kund hos henne.
– Hon hade reagerat på att mamma var så vacker med fixade bryn och nagellack. Mamma och pappa låg bredvid varandra och hade nästan inte en skråma i sina ansikten. Jag grät och ville bara skaka liv i dem, väcka dem.
Annica säger att all stress och press kring traumat med föräldrarna också påverkade hennes egen hälsa negativt. Hon har länge lidit av svåra ryggproblem och nu blev det värre.
Föräldrarnas plötsliga död fick henne att omvärdera livet.
– Jag insåg att det var dags att tänka på mig själv nu. Livet kan ta slut när man minst anar det och jag måste ta vara på de dagar jag har.
Annica bestämde sig för att lämna sin fasta tjänst på en salong. Att stå och gå hela dagen var för tufft för ryggen. Kanske skulle hon skola om sig. Men samtidigt kom hon och Roger på att de kunde inreda gårdshuset till en egen salong åt Annica. Där kunde golv och arbetsredskap anpassas till ryggproblemen. Hon skulle kunna disponera sin arbetsdag med färre kunder utspridda över en dag - i stället för att ta emot 15 på löpande band.
Annica skulle på så vis få fortsätta arbeta med det hon älskar - att göra andra människor vackra och glada. Och bäst av allt: hon skulle få tid över till dem som betyder mest av allt för henne: Barnbarnen.
– När jag började jobba hemma kunde jag dessutom väcka liv i mitt gamla hundintresse. Nu har vi hundarna Rambo, Roy och Lillasyster. Skogspromenaderna med dem får mig att må otroligt bra.
Även om det är tio år sedan Annica miste sina föräldrar i den svåra bilolyckan så finns de med henne varje dag.
– Det var de som fick mig att förändra mitt liv. Bilderna på dem står framme och jag bär dem alltid närmast hjärtat.
