En smärre bomb som slog ner och ruskade om inte bara i teaterns lilla värld utan i den stora borgerliga världen där fernissan om inte sprack så krackelerade i de ombonade hemmen. En kvinna som lämnar man och tre barn för att förverkliga sig själv. Nä dra på trisser!
Så lockelsen att skriva en fortsättning på dramat är förståelig. Hur gick det för Nora efter att hon med en smäll slog igen dörren efter sig? Hur klarade Torvald skammen? Och barnen, blev de mobbade? Nu har femton år gått, vi skriver 1894 när Nora knackar på dörren till det Helmerska hemmet. Frågan är då vad den unge amerikanske författaren Lucas Hnath ville bjuda ett fullsatt Saga i Boden på? Vad tänker han att detta äktenskapliga drama ska berätta för vår tid? För att det gnisslar i medelklassens relationer, det vet vi redan, trots att vi knappast gör annat än förverkligar oss.
”Ett dockhem 2” bygger på en serie möten som Nora har med i tur och ordning sin gamla barnjungfru Anne Marie – och när Marie Göranzon i rollen är på scenen är det henne vi tittar på, hennes hesa stämma naglar fast oss i bänkraderna, hon har därtill en makalös förmåga att även utan replik rent kroppsligt berätta så vi sitter på tå. Därpå i kraftfulla, omruskande, brutala möten med sin forne man Torvald som sprattlar och famlar i sitt smått desperata letande efter en inre styrka – ”hur ska jag bete mig?” ropar han. I dessa scener slår det stundtals gnistor om Helena Bergström och Philip Zandén (som även regisserat stycket). Och så dottern Emmy (Molly Nutley), en frisk pust och knappast en produkt av sent 1800-tal (och hon verkar då redan erövrat den frihet Nora drömmer om). Men den anakronismen kan man ju svälja. För naturligtvis handlar pjäsen i botten om oss, stackars krakar, som lever här och nu.
Spelet är inget att klandra på – tvärtom, det är crème de la crème vi skådar. Scenografins monumentala tomhet är snyggt gestaltad av Lars Östbergh. Musiken – det lät som Keith Jarret – gav en förhöjning till manusets många banaliteter. För jag kan inte befria mig från känslan av att det finns något hurtfriskt över de predikningar om äktenskapets instängdhet vi serveras. Vi har hört det förut – Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” ligger som ett eko. Det är för tillrättalagt och utan fördjupning för att riktigt fängsla och beröra.
Alldeles i slutet innan Nora återigen med sorg i hjärtat lämnar hemmet, säger hon salvelsefullt att ”det kommer att bli annorlunda en dag, människorna kommer bli friare”. Blev det så? Fan tro’t.
Det där miraklet som Torvald hoppades på i Ibsens pjäs – ja, det infann sig inte. Det är synd om människorna.