Ambulanssjukvårdarna försökte stoppa Lotta, men hon hade bråttom. Hon visste hur Jimmy kunde väckas till liv. Han hade ju försvunnit i sockerdimmorna så många gånger förr.
– Jag satt på en restaurang med en väninna när Jimmys pappa ringde och sa att han trodde att vår son var död, säger Lotta.
Lotta tar fram en bild på Jimmy, som bara blev 24 år och dog på soffan i sin lägenhet. Hon berättar om sonen, som hade ett smittande skratt och var högt älskad av småsyskonen. Han brukade ta med dem till Leos lekland och han pysslade om dem.
Det var i samband med en influensa som Jimmy fick diabetes i tonåren.
– Jimmy hade svårt att acceptera att han var bunden till mattider och sprutor, när kompisarna började vidga sina gränser och gå ut och dejta tjejer. Vi var tvungna att låta honom få sin frihet, men jag var ständigt beredd att rycka ut med Dextrosol och sprutor.
Alkohol och diabetes är en ekvation som inte går ihop, därför sökte sig Jimmy till andra droger, och Lotta berättar om en tuff period för både honom, henne och syskonen, innan Jimmy vände ryggen till drogerna.
– Under den perioden var han nära att dö, när blodsockret blivit för lågt på en fest och vännerna bara matat honom med piggelin. Det var först efter tre dygn på sjukhus som vi fick kontakt med honom den gången.
Lotta säger att hon visste hur hon skulle hantera Jimmys diabetes, men drogerna gick inte att slåss emot. Därför var hela familjen lättad när Jimmy slutade med dem.
– Han hade ett jobb han tyckte om, vi hjälpte honom att flytta till en egen lägenhet och han verkade lycklig, säger Lotta och berättar att hon innerligt önskat att dödsorsaken skulle ha varit ett återfall i drogerna.
Men det var det inte. Jimmy hade hamnat i diabeteskoma.
– Det gjorde mig förtvivlad. Om jag hade varit i närheten hade jag sett till att få i honom något. Då hade han levt idag. Jag tror att många inte förstår vilken allvarlig sjukdom diabetes är.
Efter dödsfallet var Lotta sjukskriven i två år. Det var hennes livs svåraste tid.
– Men jag möttes av fantastisk vårdpersonal och allt har fungerat bra med allt ifrån psykologer till försäkringskassan. Jag har fått så otroligt bra stöd, men vet att alla inte har samma tur. Jag känner många som mist sina barn och nu vill jag ge tillbaka till andra. Därför är jag med och startar en lokal avdelning av föreningen Vi som förlorat barn, nu när jag är stark nog.
I morgon: Hon har förlorat två av sina fyra barn