Hon borde välja en skola som låg någon annanstans, inte en av de finaste men en som inte låg i Rinkeby där hon vuxit upp. ”Hennes råd var att vi skulle beblanda oss. Andra fick rådet att inte beblanda sig med oss.”
Tydligare än så kan nog inte klass förklaras, detta begrepp som sällan riktigt erkänns, som ofta förkläs eller påstås vara något annat. Men hur mycket man än vägrar låtsas om det finns det ju där. Och även den som försöker resa från den klass han eller hon från början föddes i kommer ändå påminnas om, eller rent av straffas för, sitt ursprung.
Karlsson har redan tidigare skrivit om gränsdragningar och då inte minst i den föregående och hyllade ”Linjen”. Hennes nya, och mycket intensiva, roman utspelar sig hösten 2001. De två tornen i New York ska snart falla för terroristerna, något som på olika vis spränger upp en djupare klyfta mellan ”vi” och ”dom”.
Heléné har börjat på universitetet där hon läser litteraturvetenskap. Till skillnad från många av kurskamraterna, och pojkvännen Rickard som bor i en villa i Bromma, blir hon osäker då hon ska tala inför folk. Hennes kläder är enkla, inte medvetet stylade till enkelhet som de andras.
När Clarice, en av de tuffa tjejerna från högstadiet, dyker upp diskret gråklädd och fjärran från den skräniga tjej i pösiga jeans hon en gång var, förstår man att ingen som delar deras uppväxt går fri från kravet på anpassning. För att få tillhöra måste man slipa ner den man egentligen är.
Héléne gillar inte att bli påmind om sitt gamla liv och sin gamla klass – ja, titeln syftar också på skolklass. Särskilt inte då även en lärare från högstadietiden dyker upp...
Flera författare i Sverige har beskrivit ”det dubbla utanförskapet”. Så långt har det syftat på att varken uppleva sig vara, eller accepteras som, riktigt svensk. Senare upptäcks också att samma mekanismer finns då man reser till det man trodde var ens riktiga hemland. Man är dubbelt utanför.
Karlsson gör något mer, hon bryter sönder alla enkla uppdelningar till något som faller i många bitar och där klass tycks vara det enda som blir kvar. Även om jag ibland skulle önska att hon gick fler karaktärer än huvudpersonen inpå livet, lyckas hon avslöja små detaljer, för att sen steg för steg sätta samman dem till en helhet, till hierarkier som genomsyrar allt. Det är klass, verklig klass.