?Det var vi som fick livstidsstraffet?

<A href="http://www.kuriren.nu/utmatningssidan.asp?ArticleID=717083&CategoryID=2764&ArticleOutputTemplateID=90&ArticleStateID=2&ort=">Läs mer: Kvinnofrid i vår tid</A> <A href="http://www.kuriren.nu/utmatningssidan.asp?ArticleID=717085&CategoryID=2764&ArticleOutputTemplateID=90&ArticleStateID=2&ort=">Läs mer: Barnen hamnar i kläm när våldet härskar</A> <A href="http://www.kuriren.nu/utmatningssidan.asp?ArticleID=717084&CategoryID=2764&ArticleOutputTemplateID=90&ArticleStateID=2&ort=">Läs mer: "Det var vi som fick livstidsstraffet"</A> ? Saknaden efter min mamma har varit hanterbar. Men mina skuldkänslor har överskuggat allt, säger sonen Jonas Aspenfjäll, i dag 32 år. Hela dagen hade det varit bråk i villan i Södra Sunderbyn mellan sambon och mamman. Det var värre än vanligt. Sambon hade slitit tag i mamman och hon verkade rädd. Så hade Malin som då var 14 år aldrig sett dem bråka förut. På kvällen beslutade sig mamman för att skjutsa i väg Malin till hennes äldre bror Jonas som flyttat hemifrån. När deras mamma skulle åka från Jonas lägenhet ville båda syskonen att hon skulle stanna hos dem över natten. Hon sade nej. Det var sista gången de såg henne i livet.  ? Det var väldigt känslosamt när hon skulle åka. Hon kramade om oss båda. Det är lätt att tänka så här efteråt. Kanske sökte hon bara stöd hos oss men något kändes inte rätt, säger Jonas.  ? Då tror jag att tanken fanns hos mig att något skulle hända, säger Malin Johansson. Hela kvällen gick Malin och Jonas som på nålar i hans lägenhet. Så här i efterhand är de ännu mer medvetna om hur det var. De kommer ihåg att de i alla fall beslutade sig för att hyra videofilmer. Malin sov oroligt hela natten och kommer ihåg att tanken plötsligt slog henne att mammans sambo hade skjutvapen, jaktvapen hemma i villan. ?Jag vill bli som min mamma?  ? Han hade aldrig varit våldsam, på det sättet, men han var svartsjuk. Kvällen innan hade det varit peresonalfest på mammas jobb. Han var svartsjuk och frågade då om jag skulle bli som mamma ? som en hora, tror jag han sa. Eller, det var så han sa, säger Malin Johansson bestämt. Han ljög om hennes mamma och hon minns vad hon svarade.  ? Ja, det vill jag, jag vill bli som min mamma. Hon var mitt allt, säger Malin. På fotografierna i en av Kurirens arkivmappar märkt ?Brottsligt? syns villan där Malin, hennes två små bröder och mamma bodde med den nye sambon i Södra Sunderbyn. Tre äldre syskon hade flyttat hemifrån och de två yngsta var hos sin pappa kvällen den 1 mars. På bilden finns även deras orangegula Volvo parkerad på den töade vita uppfarten, och så grannens hus med en snöspade lutad mot häcken, precis som på en vanlig gata i ett villakvarter. På fotografiet är dock en svartprickad sträcka uppritad. Den visar den väg mamman flydde för sitt liv, kvällen den 1 mars 1992, när hon först misshandlats inomhus av sin sambo men lyckats ta sig ut på altanen som vetter mot vägen och sedan träffats av ett första skott som trasade sönder hennes arm. En närbild på den orangegula volvon visar hagelsvärmen som gick in i bilen bakom. Morgonen den 2 mars 1992 ringde det i telefonen i Jonas lägenhet.  ? Jag kommer aldrig att glömma meddelandet på telefonsvararen. Vår äldre bror sa åt oss att komma ner på parkeringen, att det var j-t viktigt, minns Malin.  ? Han ville inte säga vad det var. Sa bara. Det är bråttom. Kom ner nu! Jag kommer i håg dig i hissen ner, hur du stod i ett hörn och nästan föll ihop. I bilen sa brorsan att det är något med mamma. Jag frågade om hon blivit slagen. Då sade han, det är värre än så. När jag klev ur bilen hemma hos pappa vek sig benen, berättar Jonas. I soffan hemma hos deras pappa satt en präst och pappan själv på en stol.  ? Ja, så var det, och jag var bara ledsen och skrek och det blev panik därinne, minns Malin. Pappan grät mycket och sade att deras mamma var död.  ? Jag vet egentligen inte vilken roll prästen hade där. Men honom körde vi ut. Det var ingen av oss som ville höra något om guds vilja då. Det var en gammal, gammal präst, säger Jonas Aspenfjäll. De pratade egentligen ingenting. Alla grät.  ? Och jag minns att du kammade mitt hår, säger Malin Johansson. Då var ingen av dem arga, utan förtvivlade. De skulle försöka förstå att det som hänt, verkligen hänt. Malin var säker på att deras mamma när som helst skulle ringa och så kunde hon tänka väldigt, väldigt länge efteråt. Jonas minns att hans hjärna plötsligt mitt i allt kaos skulle lösa helt triviala saker, som att han ju måste ta av sig arbetsuniformen eftersom han inte skulle till arbetet den här dagen och att han måste ordna så att videofilmerna från kvällen innan lämnades tillbaka. Det var när poliserna kom dagen därpå för att informera om det polisiära arbetet, som deras äldsta bror blev mycket, mycket arg.  ? Han blev vansinnigt arg. Polisen sade att de gripit mammas sambo men att han nekat. Polisen fick ta emot all hans ilska, han fattade inte hur polisen kunde säga att han nekat, säger Jonas. Så kom skuldkänslorna. Både Jonas och Malin har mått väldigt, väldigt dåligt under många år. De har brottats med känslor av skuld och gör det fortfarande, inte alltid men ibland. Det var de två av alla syskonen som såg sin mamma sist i livet. Själv tycker Jonas Aspenfjäll att han hade störst skuld för att han var äldst av dem båda och myndig. Han borde ha stoppat mamman från att åka tillbaka till sin sambo den kvällen.  ? Skulden handlar om att vi var de sista som hade den möjligheten, säger Malin Johansson.  ? Men han hade hotat att ta livet av sig själv, säger Jonas.  ? Ja, det var därför hon åkte tillbaka, säger Malin. Från början försökte han att bara gå på och leva vidare med allting inom sig och det gjorde han mycket destruktivt, kosmiskt destruktivt tycker han. Det gjorde även Malin. Mörka men sanna Senare började de båda att skriva mycket, var och en på sitt håll. Då tycker Jonas att han fick ur sig mycket av det han bar omkring på. Han har kvar texterna.  ? När jag läser dem i dag blir jag nervös. De är så mörka och obehagliga. Fast så var det, säger han. Att skriva av sig har hjälpt honom mycket att gå vidare i livet. Han har insett att han inte kan göra något, nu, och känner att han vill leva, inte bränna bort sitt liv i förhand.  ? Det öppnade dörrar att skriva och jag har förlåtit mig för misstaget, säger han. De vet att det är gärningsmannen som är skuld till brottet. Det är inte dem. De vet att om de verkligen vetat om att sambon skulle mörda deras mamma, hade de så klart aldrig släppt i väg henne. Men det visste de inte. Ändå talar Jonas fortfarande om att de kanske skulle ha kunnat göra något, att det var ett misstag av honom att låta henne gå.  ? Nog ska man kunna släppa i väg sin mamma till hennes sambo utan att hon ska dö. Logiskt vet jag att jag inte ska känna skuld men ännu har jag inte släppt att jag kanske hade kunnat göra något, och det kommer förmodligen aldrig att släppa, säger sonen Jonas.  ? Det finns ett tvivel, säger Malin. Hon var 14 år då och hade två små bröder på tolv och tio år. Nu tvingades hon bli vuxen väldigt snabbt för deras skull, vilket skulle slå tillbaka mot henne när hon blev äldre.  ? Saknanden efter mamma var fruktansvärd. Man kan kanske tänka hur det skulle vara om ens föräldrar dör. Men det går inte. När det händer, är det fruktansvärt. Jag skulle aldrig mer få höra hennes röst. Det är så definitivt, säger Malin. Hon var även rädd för att mammans sambo skulle döda henne också.  ? Det är nog inte så konstigt att man känner så, tror jag. Hon hade dessutom bott i samma hus som mannen som mördat hennes egen mamma.  ? Och tyckt om honom, säger Malin. När

?Det var vi som fick livstidsstraffet?

För tolv år sedan mördades deras mamma utanför den egna villan. Hon sköts ihjäl av den man hon levde med.