Den 16 februari kastade fartyget M/V Ushuaia loss från hamnen i Argentina. Destinationen var Antarktiska halvön.
Innan dess hade Martina Rosenberg och Linnea Holmberg tillbringat fem dagar i Eldslandet och imponerats över naturen.
- Jag älskar ju fjäll och naturen påminde mycket om om den norska kusten. Sista dagen besökte vi nationalparken och redan där såg det ut som man kommit till ett sagoland. Vi sa till varandra att det kändes som att en dinosaurie skulle kunna dyka upp vilken sekund som helst, säger Martina Rosenberg.
Inför båtresan ner till Antarktiska halvön hade tjejerna varnats för farvattnet mellan Kap Horn och Antarktis. Ökänt som ett av de oroligaste haven på jordklotet. Båda tyckte också att det gungade ordentligt men det var ingenting mot vad som skulle komma.
- Personalen berättade att det ungefär var en trea eller fyra på en tiogradig skala. Då kunde vi knappt stå upprätt men serveringspersonalen gick och balanserade brickor utan problem, säger Linnea Holmberg och skrattar.
Efter två dagar nådde de sina drömmars mål.
När de satt ute på däck, blickade ut över isbergen och fastlandet tog det bara några sekunder innan de drabbades av polarbakterien. En lite skämtsam benämning på ett syndrom som ger en tvångskänsla av en stark vilja att resa tillbaka.
Nyanser av blått
- Jag har aldrig sett så många nyanser av blått. Vissa isberg var helt turkosa, randiga. Alla blåfärger man kan tänka sig, säger Linnea Holmberg och Martina Rosenberg fyller i.
- Jag trodde som sagt att man sett sagolandskapet i Ushuaia, men det här var någonting helt annat. Det var helt magiskt.
Tjejerna studerar upplevelseproduktion vid Luleå tekniska universitet och polarresan var en stor anledning till att de valde det programmet. På plats hade de flera uppdrag, men främst handlade det om att observera hur de andra forskarna och de själva uppträdde och påverkades av intrycken från naturen och möten med de exotiska djurarterna.
Till sin hjälp hade de både en kamera fastspänd på huvudet, pulsmätare och en GPS-klocka.
- Vi kom hem i början på veckan så vi har varken hunnit titta på filmen eller analysera datan. Jag kan tänka mig att den kommer visa att vi hade maxpuls hela tiden, säger Martina Rosenberg och skrattar.
Höjdpunkten var enligt båda gångturen upp på ett berg i Neko Harbour.
- Det var molnigt först när vi gick upp, efter ett tag sprack det upp och i vattnet nedanför låg det flera små isberg, som egentligen inte var så små. Runt omkring var det massor med berg och vattnet var helt spegelblankt, säger Martina Rosenberg och Linnea Holmberg tillägger:
- Vi tog även en tyst minut där uppe bara för att lyssna till naturen och precis då kalvade en glaciär. Det låter ungefär som åska. Jag vet inte hur jag ska förklara det men det är den mäktigaste plats jag sett, säger hon.
Mardrömsfärd
Sex dagar tillbringade de tillsammans med otaliga arter av pingviner, sjölejon, sjöelefanter och leopardsälar, innan det var dags för hemfärden som utvecklades till en mardrömsfärd.
- Det gungade åt alla håll och det smällde hårt. Man trodde verkligen att båten skulle brytas mitt itu, säger Martina.
- Det fanns faktiskt gånger då man tänkte att vi inte kommer att klara av att komma tillbaka. Nu känns det mer som en häftig upplevelse, men då var man inte tuff, säger Linnea.
Deras arbete kommer att utmynna i tre rapporter. En kommer att handla om vilken påverkan de själva upplever att de har på miljö och på djurliv och den faktiska påverkan enligt den data de har samlat in. Den andra kommer att handla om utvecklandet av ambassadörskap och den tredje om vilken påverkan polarmiljön gör på turister, för att se om de blir mer engagerade för att jobba med miljön.
- Det ska bli häftigt att se filmerna, då kommer man att få uppleva allting igen. Vi tog även mycket kort men det känns inte som att bilderna är rättvisande för hur det var. Jag hade ganska höga förväntningar innan vi åkte men det överträffade allting jag kunde föreställa mig, säger Martina Rosenberg.