För ofta tycker jag att Norrbottensteaterns repertoar är lite trött. Lite sådär ”nåt-för-alla-syndromet”. Det är inte alltid de har ambitionen att antingen delta i samhällsdebatten eller åtminstone vara konstnärligt modiga. Det vill säga, ta risker, kanske stöta sig med någon som vill att allt man betalar pengar för (som exempelvis en Ikea-möbel, en smörgås eller en teaterbiljett) ska vara begripligt, man ska ha valuta för pengarna och man vill i förväg veta vad det är man betalar för. Och skulle det inte motsvara förväntningarna blir man såklart besviken. Det är ju inget konstigt med det.
Norrbottensteatern har ett uppdrag. Att berätta om länet, att spela i länet. Och de som finansierar (besökare och sponsorer) har såklart ett åtminstone indirekt inflytande på vad som spelas. Om de inte gillar det betalar de inte nästa gång. Och då kan inte de som jobbar med och på teatern få någon lön eller betala hyran. Då söker de sig någon annanstans och vi andra får se på melodifestivalen. Det vore ju astråkigt. Jag har sett mycket bra på Norrbottensteatern. Drömspelet och Barn och deras barn för att ge några hyfsat närliggande exempel.
Somliga har en syn på kultur som är liksom överlägsen. Där genrekultur (deckare, skräck, fars och så vidare) ses på nedlåtande av den anledningen att den förutsätter vissa eftergifter. De kan inte innehålla allt. De måste röra sig från a till b med en viss ekonomi. Folk måste vara lite dumma i huvet jämfört med verkligheten. De måste gå ensamma in i det där mörka rummet fast de tror, och vi vet, att det finns en helt sjuk en därinne, med hockeymålismask, som tänker mörda den som kommer in. Korkat och overkligt. Men spännande.
"Mitt livs melod"i bygger på en annan illa sedd form av konstnärligt uttryck, nämligen sentimentalitet, på verkliga människors inskickade minnen, som regissören Rasmus Lindberg sytt ihop till en berättelse.
När man arbetar med sentimentalitet är man ute på hal is, men inte nödvändigtvis svag. Även om en och annan historia är lite patetisk så är det Lindbergs jobb att få en att börja tjuta lite åt den. Och för att en ska orka med detta tjutande måste föreställning brytas av med skratt och buskis.
Fy för buskis, säger de uppburna kulturmännen. Men det mesta i livet är ju buskis och patetiskt och den som aldrig hemfaller åt sentimentalitet är antagligen empatistörd eller väldigt, väldigt ensam. Skulle dessa historier (verkliga eller ej: just det är faktiskt egalt) bara spelas i allt sitt sentimentala djup skulle vi få någon slags dagboksgråtfest som vore outhärdlig.
Sentimentalitet är nästan alltid en komponent i populär- och genrekultur. Att inte förmå uppskatta det är lite som att säga att Håkan Hellström inte kan sjunga, eller som förr i tiden när de vuxna tyckte illa om Beatles för att de hade långt hår. När det hade inget (men förstås allt) med det att göra.
Jag tror det finns en formel för kritik som ser ungefär ut som följer. Man går in i ett verk och försöker se till dels upphovsmannens/kvinnans avsikt och hurväl denne hen lyckats i sitt uppsåt. Sedan ser man till sina egna preferenser: har de kommit till användning, har man rent av lärt sig något? Hur pass förändrad är man när man kommer ut? Och summan av svaren på dessa frågor är själva ”betyget”. Ganska ofta kommer man ut exakt likadan som innan.
Men har man tjutit lite så går det in på förändringskontot. Och har upphovshen lyckats något sånär med sin föresats så har hen gjort nåt rätt.
Det är egentligen ointressant vad jag tycker om förställningen, jag var inte där för att recensera den. Men ok. Jag tycker Rasmus Lindberg och ensemblen slipat skridskorna bra. Jag tjöt så att linserna bokstavligen rann ur ögena. Och skrattade lättat mellan varven. Inte så mycket förändrad efteråt som bekräftad. Men det är också en slags reaktion, och mer kan i alla fall inte jag begära av en lördagkväll i Luleå.