Berätta om Niporna.
– Vi bodde här, i Karlsvik, tills jag var tretton. Även om mina föräldrar bott länge på Bergnäset nu så känns det ändå som att jag är Karlsvikare i själen. Vi var och sprang här så himla mycket, jag blir nästa rörd när jag kommer hit. Jag tycker det är ett sjukt vackert ställe också, säger Johanna Fällman.
Är du hit ofta?
– Det är klart det blir inte varje vecka, men jag var hit och sprang något pass förra året i sanden. Jag tror att det är ett ställe jag kommer och bara känner sådan ro - klyschigt men sant.
Varför började du med hockey?
– Det var när vi gick på dagis så hade vi en sandlåda som de alltid gjorde is på. Min dagisfröken Björn – jag vet inte hur många gånger i olika intervjuer som jag nämnt att det var han som inspirerade mig. Så jag åkte alltid skridskor och sådär.
Vad var det som gjorde att du fortsatte och blev hockeyspelare?
– Dels har jag alltid tyckt att det är det roligaste jag vet. Jag tror att man måste ha ett driv som nog säkert är lite ovanligt och särskilt om man är tjej och spelar med killar ganska länge, som jag gjorde till jag var sexton, sjutton. Man måste, det låter kanske lite hemskt, men man måste någonstans vilja plåga sig själv lite grann för det är inte skitkul att träna varje dag. Man måste ha ett jäkla driv inifrån. Jag tror att jag bara kände att ... jag vet inte ... det är något med sportens natur, att det är sådan intensiv idrott. Jag tycker om att det alltid händer grejer, man får verkligen utlopp för alla möjlig känslor. Sedan är det en lagidrott och något annat går ju inte.
Vad är dina styrkor som spelare?
– Jag tror att det dels är mitt driv, jag är sjukt passionerad. Det är nog egentligen i allt jag gör så är det väldigt intensivt. Jag är nog en sådan som gör allt jag kan för laget. Sedan har det alltid varit min defensiv som har varit det som jag har varit bäst på. Samtidigt har jag verkligen utvecklat min offensiv, sedan jag kom hit.
Vad har du för framtidsplaner?
– Givetvis så vill jag, det ska jag inte ljuga om, jag vill absolut spela OS i vinter. Det är mitt största personliga mål. Eftersom de senaste två OS har jag ändå varit med väldigt mycket innan och så blir man petad i sista stund. Jag har till och från varit bitter över det alltså, säger Fällman och skrattar.
Hur tycker du idrotten har utvecklats?
– Rent sportsligt har det blivit betydligt bättre de senaste åren. Sedan tycker jag också att förutsättningarna runt klubbarna har blivit betydligt bättre. Fast det är klart det är svårt, ibland förväntas vi prestera som att vi var heltidsproffs medan verkligheten är en helt annan. Jag tror att vi hela tiden måste prestera lite, lite bättre och lägga in lite, lite mer än vad vi egentligen får tillbaka för att utveckla det. Men det är så det är, man kan ju sluta när man vill.