Under helgen har Sture Karlsson promenerat längs stranden på Tuna i Luleå. Det är då han tror att hunden Tina blev förgiftad.
- Det är enda stället jag har haft henne lös på, säger han.
Han är märkbart tagen när han berättar om vad som hände sedan.
- Det var på måndagen som jag märkte att hon inte ville äta. Inte ens leverpastej, som hon tyckte så mycket om.
Tina började sedan att kräkas upp slem, inget Sture Karlsson tänkte så mycket på.
- Hundar och katter äter ju gräs för att rensa magen, jag tänkte att det var något sådant.
När Sture Karlsson vaknade på tisdagen hade Tina försämrats avsevärt. På golvet låg mängder av vätska, från spyor och avföring.
- Det var blod i det. Jag såg hur hon plågades.
Hjärtat slog svagt
Sture Karlsson åkte direkt till veterinären.
- Han sade att det inte fanns något att göra, att hon var på väg bort. Hjärtat slog så svagt.
Sture Karlsson tog det tunga beslutet att avlivning var det bästa för Tina.
- När vi sedan skulle lyfta ner henne i den där pappkistan ... då bara rann det blod ur henne, säger han.
Varnat grannarna
Sture Karlsson och veterinären hade diskuterat olika teorier kring Tinas plötsliga insjuknande, men för Sture Karlsson stod det då klart.
- Jag sa att "det här kan inte vara något annat än råttgift". Jag fick ett tyst medgivande, han motsade mig inte.
Sture Karlsson har mist sin vän. För att andra ska slippa gå samma öde till mötes har han varnat grannarna på Tuna.
- Det här är fullständigt meningslöst. Det är ett våldsamt djurplågeri. När ett djur förgiftas av råttgift tar det tre, fyra dagar innan djuret dör. Man får inte lägga ut råttgift på ett sådant sätt att annat än råttorna kommer åt det.
Sture Karlsson sitter tyst ett tag innan han fortsätter:
- Det är så hemskt, Tina förblödde invändigt. Jag har inte anmält det här, det känns meningslöst. Vad finns det att göra åt det?