Under sommarens torka hade vi nog alla någon vi kände eller kände till som såg sitt lantbruk riskera försvinna. När vi gick i livsmedelsbutiken kände vi kanske lite extra för bönderna.
En livsmedelsproduktion i hela landet har tidigare glömts i den allmänna debatten. Jordbrukspolitiken och livsmedelsfrågorna kom mer att handla om arealbidrag och om stöd till franska bönder, än den livsviktiga fråga för vår hälsa, en livskraftig miljö och alla de viktiga kulturella värden som lokal mat betyder.
När vi i dag läser en vanlig restaurangmeny ser vi ofta att varje rätt också är en berättelse. En rökt sik från Kukkolaforsen bär ett starkare budskap än om det bara hette ”fisk med kulpotatis”. Allt detta vet vi gäller oss själva och kanske allra oftast när vi är hemifrån. En ost som hemma mest skulle lukta fotsvett förvandlas till en smakfull upplevelse när vi äter den långt från vårt eget kylskåp.
När någon klåfingrig politiker vill spara in på efterrätterna i äldreomsorgen reser vi oss ur sofforna och tar kraftig ställning. Det är både rätt och viktigt, men vi behöver göra mycket mer än att bara bli upprörda. Jag lärde mig under den tid jag var politiskt aktiv, att maten i äldreomsorgen inte bara handlade om att vi skulle kunna ge våra allra äldsta en god och näringsriktig mat. Maten är en större verksamhetsfråga. Att sätta mat i ett sammanhang, att skapa en fin måltid med smaker vi känner igen ger en tydlig och positiv effekt på den enskildes hälsa och välbefinnande.
Maten har en koppling till livet och levandet, på samma påtagliga sätt som en livskraftig lokal livsmedelsproduktion har för kulturmiljön på platsen den verkar. Det borde inte vara konstigare här än vad det är naturligt i de olika regionerna i Frankrike eller Italien. Förutsättningen för att en lokal livsmedelsproduktion ska först och främst överleva, men också kunna utvecklas är att den tillåts verka i ett större sammanhang än att bara vara råvara bland andra råvaror.
De måltider som vi finansierar över vår skattsedel, serveras oftast i en skolmatsal, på ett äldreboende eller i ett lasarett. Här har vi strikta regler för att inte riskera att betala mer än vad vi behöver, genom att vi låter mat upphandlas på likartat sätt som alla andra varor och tjänster som vi gemensamt finansierar. De krav som ställs vid sådana upphandlingar och den benhårda konkurrens som finns mellan ett litet antal jättestora aktörer, gör det ofta svårt att förena de mål vi vill ha med en lokal matupplevelse och det som är faktiskt möjligt. En liten leverantör har ofta inte förutsättningen att leverera åtta ton köttfärs, eller att hantera den i kylkedja till hundratals utlämningsställen.
En nyhet i veckan i Norrbottens-Kuriren gläder därför särskilt: Genom att upphandla mindre varukorgar och att låta leveranser kunna ske på ett sätt så att också lokala producenter kan vara med, skapar skillnad i Luleå. Här följer man det exempel som Region Norrbotten och också Bodens kommun tidigare gjort.
Vi kan också göra någonting: när vi köper livsmedelskedjans mjölk kan det mycket väl vara mjölk härifrån, men där en större del av priset går till kedjan istället för mjölkbonden.