Luleå.
Det var som landshövding i Värmland som folkpartisten och tidigare riksdagsledamoten Eva Eriksson slog larm. Siffror hade visat att hennes län var särskilt drabbat av män som använde lagstiftningen för att utnyttja utländska kvinnor.
Ingen nytt fenomen, egentligen.
– Det här har vi jobbat med i många år, säger Angela Beausang, ordförande i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.
Eva Eriksson utsågs 2011 till särskild utredare för regeringen. Till arbetet knöts experter från Migrationsverket, Sveriges kommuner och landsting, länsstyrelserna och forskningsvärlden.
I juni 2012 överlämnades rapporten Kvinnor och barn i rättens gränsland till regeringen.
Sedan hände just inget alls.
– Jag var tydlig och klar i min utredning. Det var kanske några som tyckte det var lite jobbigt att hantera. Det är inte bara den här utan även tidigare regeringar som låtit frågan passera, säger Eva Eriksson.
I utredningen finns förslag för att minska svängrummet för oseriösa män.
– Det man kan göra är att titta på hur ska ett lagförslag se ut. För övrigt finns underlag och material. Det här är en fråga om mänskliga rättigheter, då måste man vidta åtgärder. Det handlar om människohandel, helt enkelt. Egentligen är det helt otroligt att man ska behöva hantera sådana frågor 2014, säger Eriksson.
Hon menar att beslutsfattarna tassar runt frågan.
– Det finns många kvinnor från olika länder som lever här under lyckliga förhållanden, så är det alltid. Men det är inte dem vi diskuterar. Det måste vara så att utländska kvinnor som far illa ska ha samma villkor som andra som far illa i landet. Så är det inte nu. Här finns ett inslag av förakt för kvinnor. Man kan nästan kalla det "skyll dig själv" eller "lite stryk får du väl tåla", säger Eva Eriksson.
I stället för att skrida till verket har regeringen nyligen startat en ny kartläggning.
Och medan kvarnarna sakta maler, fortsätter oseriösa män att utnyttja den lagstiftning som gör det möjligt att behandla kvinnor som slit-och-släng-varor.
Som i Nantidas fall, vilket Kuriren berättade om i artikelseriens första del. Utslängd på gatan av två svenska män.
Första gången i en stad söderöver. Andra gången i Bodens kommun där socialtjänsten uppmanade henne att vänta när hon själv sökte kontakt. Samma socialtjänst försökte dribbla över sitt lagstadgade ansvar till Migrationsverket. Och lät sedan kvinnojouren i Luleå ta stora delar av ansvaret som vilar på kommunen.
Sannolikt hade det gjort skillnad om samhället funnits där när Nantida kom till Sverige.
– Varje kommun måste fundera över hur man tar emot de kvinnor som kommer. Det måste finnas ett system för att informera om rättigheter och skyldigheter. Rätt att läsa svenska, till exempel. Sådant många kvinnor inte tror att de har rätt till. De här kvinnorna måste behandlas som andra invandrare men står liksom vid sidan av all introduktion, säger Eva Eriksson.