- Min önskan är att teatern i än större grad ska bli en mötesplats för tornedalingarna. En motor som skapar en massa positiva kringeffekter för utvecklingen av språket och kulturen. Det vore också kul att få in mer musik, och musiker, i teatern, till exempel i form av cabareter och revyer. Och jag vill ställa frågor om vår tid i ett större perspektiv – den lilla berättelsen i den lilla byn fångar också den globala verkligheten.
Ett av Tornedalsteaterns huvudsyften är att ”stärka intresset för den tornedalska identiteten och språket meänkieli”. Den språkliga aspekten är med andra ord central i verksamheten och det här är något som Erling Fredriksson funderar mycket på.
- Hur förhåller man sig till att många inte förstår meänkieli? Går det att ha en produktion helt på meänkieli? Språket är en het potatis. De som kan meänkieli vill ha mer, medan de som inte kan tvekar inför teaterbesöket.
Han vill nå en större publik, inte minst de som aldrig går på en smal föreställning. För honom handlar det om att ta ett steg i taget och ligga i framkant på rätt sätt, att göra paletten större och få in så många färger och nyanser som möjligt.
I den aktuella föreställningen Sekarotu/Blandras (där Erling Fredriksson medverkar som skådespelare) finns ett expanderat element, en textmaskin som översätter de passager som är på meänkieli till svenska och vice versa.
- Det finns problem med textmaskin, som att publikens uppmärksamhet riktas mot texten snarare än händelserna på scenen, men den kan vara ett komplement. Samtidigt gäller det att behålla människorna som lyssnar till klangen i språket.
Andra sätt att se till att språket inte stänger ute folk är att presentera textblad, där förutsättningarna för föreställningen ges på förhand, och att spela ”randigt”:
- Man ställer frågor på meänkieli och svarar på svenska, av sammanhanget förstår publiken vad det handlar om.
Erling Fredriksson föredrar att inte se språket som en belastning och tycker att det har skett en utveckling med meänkielin inom teatern.
- Regina Veräjä skrev Blandras på meänkieli och manuset har både konstnärliga och språkliga kvaliteter.
Den nya teaterchefen vill laborera med uttrycksformerna. Ett exempel kan vara att i stället för att använda text i en hel föreställning, så låter man musiken förmedla delar av berättelsen.
Att just musiken återigen kommer på tal är ingen slump. I grunden är Erling Fredriksson utbildad musiklärare och han är bland annat medlem i den tornedalska gruppen Jord. Huvudinstrumentet är kontrabas.
Efter att han hade jobbat som teatermusiker på Östgötateatern och i musikteatergruppen Cadabra i början av 1990-talet var det dags för något nytt. Fem års turnerande landet runt med Cadabra hade nått sin konstnärliga slutstation.
När han sökte och fick jobbet som teatermusiker och kompositör på Teater Västernorrland i Sundsvall lade han både sina tankar på att bli jazzmusiker och andra jobbplaner på hyllan. Men sejouren i Sundsvall strandade efter ett par år.
- Efter ett inte helt smidigt regissörssamarbete med en uppsättning av Trettondagsafton blev jag alltmer uppmärksam på det som en skådis formulerade – att ”hierarkin på en institutionsteater är som på ett bomullsspinneri på 1800-talet”. När utrymmet för kreativa idéer är begränsat och den konstnärliga spänningen saknas är det dags att söka något nytt.
Ännu en ändhållplats, alltså – och en början på resan tillbaka norrut. Erling Fredriksson har nu bott i Tärendö i nästan 20 år, inte långt från uppväxtmiljön utanför Pajala. Och återkomsten hem skedde i form av den självförtroendebyggande föreställningen Den lycklige laxen på Tornedalsteatern i Pajala.
- Jag skrev manus själv, utan att först ha en tanke på det. Titeln kom min bror Egon på och han skrev också några låtar till musikalen som skildrade en tornedalsk skapelsemyt.
Tornedalsteaterns första sommarteater drog 2 500 åskådare under tio kvällar och kan sägas ha skapat en grogrund för ytterligare kulturaktiviteter i bygden.
Erling Fredriksson, som tillträder sin chefstjänst på heltid den 10 december, säger att en av hans uppgifter är att göra en strukturanalys som svarar på frågan om vilken teaterns uppgift är. Sammankopplat med den analysen finns behovet av att se möjligheterna.
- Man måste ha en vision. Det som från början var en liten idé om en teater på meänkieli har nu växt till en betydande tornedalsk arbetsplats. Nu är fokus inte bara Tornedalen, utan även Nordkalotten. Teatern ska inspirera i olika sammanhang och bli ett större nätverk, där även de som inte är professionella scenkonstnärer ingår. Att få i gång teaterverksamhet i byaföreningar kan vara en sådan uppgift.
Nu intar du rollen som chef och dina ledaregenskaper sätts på prov. Vilken är din största styrka som ledare?- Jag är bra på att ta bort det som inte hör hemma i ett visst sammanhang, jag ser var bitarna passar in. Det är som att skapa en föreställning, till slut hittar man fram till det gemensamma rummet.