SHL-slutspelet är mitt i den spännande upplösningen, för Luleå Hockey tog säsongen slut hastigt och mindre lustigt då man torskade klart i åttondelen mot Malmö som nu stökar rejält med HV71. Hockeyn är stor, den är ”tuff” och den är mansdominerad. Därför blir jag lite extra glad i själen när jag hör Arvidsjaurs stolthet på TV-sidan, Lena Sundqvist, kommentera semifinalserien mellan Frölunda och Brynäs.
Det påminner mig om att i allt världselände så tar vi ändå små steg framåt. Att som kvinna vara med och kommentera slutspelshockey på den här nivån var otänkbart för bara tio år sedan. Så illa har det varit.
När jag fick min fasta tjänst på Norrbottens-Kurirens sportredaktion 2002 var jag den första kvinnliga reportern som tillsvidareanställts.
Tro mig när jag säger att det var en spännande och intressant resa från rollen som sportreporter till rollen som tyckande sportkrönikör och även sportchef.
När Lena Sundqvist sitter i Cmore-studion får hon mängder av hejarop, men tyvärr också motsatsen. Hon bedöms hela tiden efter sitt kön och att logga in på sociala medier och läsa om sig själv är ingen självförtroende-boost. ”Ful”, ”skrattar knäppt”, ”fula kläder” och så vidare och så vidare.
För min del är jag glad över att sociala medier inte hade fått det stora genomslaget när mitt ansikte frontade Kurirensportens åsikter. Men även om inte Facebook och Twitter hade slagit igenom fullt ut nådde näthatet fram ändå. Via supporterforum, artikelkommentarer och mail. Det sliter på en att läsa och höra, men även ens omgivning drabbas. Jag kommer inte att glömma när min lillebror ledsamt upplyste mig om Facebookgruppen ”Malin Öhrlund på Kuriren kan i princip ingenting om sport” där det skvallrades om allt från att jag hade alkoholproblem till ätstörningar och om hur jag såg ut och pratade.
Det känns därför så gott i hjärtat när Växjös supportrar stöttade Lena Sundqvist, som modigt berättade om hennes vardag med näthat, med kärlek i form av en banderoll. ”Lena, fortsätt kommentera på, vi älskar dig på västra stå” kunde hon läsa från kommentatorsbåset.
Fint. I all enkelhet.
Själv fick jag höra Luleåklacken skandera ”Malin Öhrlund är inkvoterad” över hela Coop Arena. En konstig känsla det med. Samtidigt får man tåla kritik när man tycker och har åsikter, det köper jag. Men ge då konstruktiv kritik som grundar sig på åsikter och fakta, inte huruvida jag sitter eller står och kissar.
Det går framåt, helt klart. Kvinnliga sportjournalister blir fler och fler, tyvärr är det fortfarande så att en kvinnlig sportjournalist alltid måste vara lite vassare för att bli tagen på allvar. Och får alltid frågan ”men gillar du verkligen sport?”. Det är en fråga som mina manliga kollegor aldrig fick.
Jag tror också att hockeyns omklädningsrum har utvecklats, där i början av 2000-talet var det nämligen ingen angenäm uppgift att som tjej göra sina intervjuer där. ”Men gör inte det då”, kanske ni tänker. Finns inget alternativ. Tiden är för knapp för att man ska vänta till spelarna duschat och klätt om, plus att jag ville ha samma förutsättningar som övriga journalister.
Då fick man ”ta” att någon spelare ollade ens handväska, eller att en annan strök sitt nakna kön på min rygg samtidigt som jag stod och intervjuade en spelare, eller spelaren som alltid gjorde sitt bästa för att jag skulle känna mig så ovälkommen och utsatt som möjligt genom att ge sexistiska kommentarer och sätta mina intervjuobjekt i obekväma situationer.
Det hoppas jag vi har kommit förbi nu.
Därför är det så grymt kul att höra Lena Sundqvist kommentera hockey. Vi rör oss framåt, även om det ibland känns som att det går för sakta.