Det funkar bäst i refrängerna

Det är inte fullsatt i lilla salen. Känslan är av bekanta ansikten – de som alltid syns på alla rockspelningar, blandat med Luleås yngre musiker-grabbar. Magnus Ekelund och stålet släpper ny skiva och har releasefest. Trots det känns inte publiken särskilt angelägen.
Men det rör inte Magnus Ekelund. Från scenkanten säger han:
— Det är skönt med en spelning där alla står still.
Publiken står med armarna i sidan. Men själv är han inte främmande för stora gester. Han äntrar scenen bland svischande syntar och svepande ljus. Under spelningen pekar han med mikrofonen, dansar upp till trummisen och klappar takten i luften. Han är full av energi och rufsig i håret.
Tyvärr låter det inte lika fräckt som det ser ut. Sången är bitvis så låg att den är svår att urskilja. Instrumenten grötar ihop sig. Det är synd när Magnus Ekelund och stålet på skiva låter både smart och välproducerat.
De är ett musikaliskt band som gillar influenser och lekar med ljud, även om det inte hörs på kulturens hus. Antingen beror det på nervositet hos bandet, eller på missar i arbetet bakom mixerbordet.
På sin hemsida skriver Magnus Ekelund att ordets gåva under uppväxten i Jokkmokk var en normbrytande förbannelse. Och visst är texterna ambitiösa, men också alltför allvarliga. Det är rader om ”svart materia” och ”änglar”. Ett sådant mörker är svårt att orka med i större doser.
Det funkar bäst i refrängerna, både på skiva och i kulturens hus. Där är det onödiga plötsligt bortskuret och raderna sitter som plakat och käftsmällar. "Jag är den enda du känner som har livsgnistan kvar". Det är ord som gjorda för att skrålas ut i sommarnatten efter en öl för mycket.
Inför extranumret välkomnar han förbandet Mattias Alkberg tillbaka upp på scenen. Magnus Ekelund kallar Alkberg ”en slags gudfar”. Och visst har de mycket gemensamt. Båda skriver om utanförskap i en geografi och en vardag som kan kännas kall.
Och då är det bäst att stå tillsammans och muta in sin plats. Det blir en vägg av trumvirvel, gitarrmangel och refrängskrål. Sex musiker kan för en stund äga en scen i det Norrbotten som annars kan exkludera de män som vill skriva pop och poesi.