Du vann. Hur känns det?
- Det var kul så klart. Det är mer än 1.000 deltagare och du tävlar i tio omgångar med fem bilder, så det gäller att visa bredden på ditt fotograferande. Det handlar inte om att bara visa upp vackra bilder, då kan man lika gärna sälja vykort. Det handlar om att visa olika uttryck. Tidigare år har norrmän dominerat men i år vann jag.
Du låter förvånad.
- Egentligen inte. Jag blev tvåa förra året. Det som var överraskande var att jag vann så stort.
Varför började du tävla i fotografering?
- Det går alltid att diskutera hur man kan tävla i bilder. För mig handlade det om att jag började skicka in bilder och fick blodad tand. Jag får mäta mina krafter.
När började du fotografera?
- I tioårsåldern. Då fick jag min första kamera. Min pappa hade en fotoklubb i Lansjärv där jag kommer ifrån. Jag minns hur gubbarna satt och diskuterade bilder, pappa som jobbade i mörkrummet ... För mig har fotografering alltid varit en hobby, något lustfyllt. Jag har aldrig velat jobba som professionell fotograf.
Aldrig?
- Nej, för mig är fotografering ett andningshål. Jag vill göra bilder utifrån min fria tanke. Bildskapandet är en konstform som ger mig balans i livet. Det är intressant att utveckla sin egen stil.
Hur skulle du beskriva den stilen?
- Jag fotograferar människor i första hand, eftersom det är det mest intressanta som finns. Det finns väl ett stråk av norrländsk melankoli i mina bilder. Jag letar alltid uttryck, försöker hitta det som sker före och efter ögonblicket. Jag är en ensamvarg, men har en hel del fotokompisar på nätet. Vi lägger ut bilder, diskuterar och får feedback. Jag har funderat på en egen utställning, men jag vet inte. Kanske, senare ...
Du blev lärare sent i livet?
- Jag var nästan 50 år när jag tog min lärarexamen. Innan har jag jobbat med allt möjligt inom livsmedelsindustrin. Jag har alltid velat bli lärare och det fanns tid till utbildning när barnen blev större. Men visst blev det en hel del plugg på nätterna. Jag jobbade under min utbildningstid, så det var tufft. Därför är jag extra nöjd med att jag tillsammans med en studiekompis fick pedagogpris för bästa uppsats.
Vad handlade den om?
- Vi intervjuade personer från länet som var de första i sin släkt att skaffa sig en akademisk utbildning. Slutsatsen var att nyckeln var mödrarna. Det var kvinnorna som ville att döttrarna och sönerna skulle läsa vidare, troligen för att de själva var i underläge.
Varför lockade läraryrket?
- Det är ett hantverk och det är kreativt. Jag gillar relationen till barn, att lära sig och lära ut. Jag har startat en fotoklubb här på skolan också. Otroligt intressant att se hur barn tar bilder och använder sig av bildteknik. De bjuder på många fria tolkningar och är inte rädda för att experimentera.
Du återkommer ofta till din barndom och talar varmt om det gamla bondesamhället.
- Ja, Lansjärv ligger mig varmt om hjärtat. Vi har en stuga där fortfarande och är där så mycket jag bara kan. När jag växte upp var det alltid fullt hus hos farmor och farfar och jag fick lyssna till många historier. Det var enkla skogsarbetare men de var otroligt lärda och belästa på sitt sätt. När TV kom försvann det sällskapslivet. Det kan jag sakna.
Du verkar var en nöjd per-
son ...
- Så kan man kanske uttrycka det. Jag har ett bra liv och saker jag brinner för. Både jag och min fru är enkla i våra vanor. Familjen och barnbarnen är viktiga. Ett centralt värde i mitt liv är att ge andra människor något. Nu menar jag inte prylar. Jag är inte förblindad av det materiella. Ett grundläggande värde är att vi bara har varandra och att det är roligare att ge än att få. Jag får näring av att ge.
- Egentligen tror jag att alla människor mår bra av att ge till sina medmänniskor.