Det är tisdagsmorgon. De första kunderna har redan hittat till Granecs butik, trots att det är långt kvar till sommaren. I styrelserummet på övre våningen, med utsikt över Luleås södra hamn, väntar vår huvudperson. Om ett par veckor kommer han att ha mindre än 100 meter till jobbet.
Hur kommer det att kännas att flytta in på fjärde våningen i Kuststad?
– Det känns som jag redan har bott där i tio år. Hösten 2005 drog jag i gång det här projektet. Det är klart att man känner stolthet i dag, speciellt när man vet hur många timmar som ägnats åt projektet.
Varifrån kom idén?
– Jag besökte ett nytt bostadsprojekt hemma hos en kompis i Nynäshamn. Det var vår och fint väder. Min vän sade att känslan i lägenheten var samma som på Finlandsbåten. Precis så var det. Jag såg inte strandkanten, bara vatten. En fantastisk upplevelse, det kändes som att vi åkte två knop. Jag tänkte att så här skulle jag vilja få bo någon gång.
Hur kom Ettans båthamn in i bilden?
– Det dröjde flera månader. Tanken slog mig hemma hos mina svärföräldrar. "Tänk om vi kunde bygga i hamnbassängen”. Jag frågade efter ritpapper, men fick nöja mig med bakplåtpapper. Jag slängde mig ned på golvet och började rita. Den första skissen innehöll fyra hus.
Vad hände sen?
– Jag visade skissen för två personer; Anders Björkén och arkitekten Hans Tirsén. De tyckte att idén var skithäftig. Jag minns att Hans kallade den för "stans bästa projekt".
Har du någon gång tappat tron på Kuststad?
– Flera gånger. Andra ser svårigheter i nya projekt, men det gör aldrig jag i början. Om jag hade förstått alla problem som vi skulle ställas inför hade jag aldrig dragit igång Kuststad. Jag blev så glad när HSB klev in. Tyvärr drog de sig ur efter att ha upptäckt att en del av byggområdet var reserverat för Norrbotniabanan. Jag ska erkänna att i den stunden blev jag lite trött.
Har du förlorat nattsömnen någon gång?
– Det har man kanske fått. Kuststad innebär ett stort ekonomiskt risktagande. Totalkostnaden ligger på över en miljard kronor. Moroten för många företagare är att våga ta risker. Det gör jobbet spännande. Samtidigt finns känslan kvar: Klarar jag det här? Blir det tillräckligt bra? Undrar vad folk ska säga?
Två år efter avhoppet fick Granec en ny samarbetspartner. Hur gick det till?
– Vi hade anlitat Nåiden till att bygga om våra lokaler. Jag presenterade min idé och vi bildade ett gemensamt bolag, Innerstadsfjärdens AB. Vi ritade om hela nygget som nu omfattade 150 lägenheter. Vi behövde fortfarande en partner som var beredd att dela på kostnaderna. Jag föreslog Lulebo som ville bygga hyreslägenheter.
Först HSB, sedan hoppade Lulebo av. Fick det dig att trappa tron?
– Då hamnade vi igen i ett besvärligt läge. Skulle vi våga ta på oss hela bygget? Nåiden valde att ta en större börda än oss. Ettans båthamn hade redan en egen ryggsäck med utgifter eftersom vi skulle bygga en ny småbåtshamn för totalt 40 miljoner kronor.
Du heter Ejfel i mellannamn. Hur kom det sig?
– Alla pojkar i släkten heter Ejfel. Det var namnet på min farfar. Han föddes 1909. Det blev början till en familjetradition. Jag har inte kännedom om namnets ursprung, om den till exempel kan ha en koppling till Eiffeltornet
Hur har det påverkat dig att växa upp i en släkt av entreprenörer?
– Jag var aldrig rädd för att gå samma väg. Min pappa jobbade för sig själv. Det gjorde hans bröder, syster och min farfar före dem.
Var det självklart att gå in i familjeföretaget eller fick du tjata?
– Jag fick inte ens frågan. 1982 sade jag till min pappa ”Jag vill vara med” och fick till svar: "Det får du inte. Först ska du göra lumpen." Jag tyckte att han var en knäppgök, men en månad efter muck var jag tillbaka i pappas kontor. Den gången gick det bättre. Vi startade ett nytt gemensamt bolag och köpte varulagret från Granuddens Marina. Vi började om från noll. Att jobba har aldrig varit ett problem för mig. Jag har jobbat kvällar, helger och tyckt att det bara varit kul.
Vad minns du från händelsen för fem år sedan som var nära att kosta dig livet?
– Jag har ingen egen minnesbild. Jag kommer ihåg vad som hände en halvtimme innan, men har fått det återberättat av min fru Kelly som var med. Det tog minst sex månader innan hon kunde prata om det här. Hon hade försökt förskjuta händelsen för att den var så hemskt. Det var nog mycket värre för min fru än för mig.
Vad hände?
– Vi skulle ha en myshelg, bara vi två. Det var många i vänkrets som pratat om hur fint Prag var om våren. Det här hände på långfredagen. Vi stod vid ett övergångsställe och diskuterade var vi skulle ta kaffet – på hotellet eller på ett fik. Jag har aldrig tvekat en sekund i mitt liv och sade: "Vi går på Starbucks." Och klev ut på vägen...
Oj, oj.
– Min fru Kelly såg åt ett annat håll och förstod först inte vad som hänt. Hon såg hur spårvagnen passerade förbi, men hennes första tanke var att jag nog väntade på andra sidan. Hon blev lite konfunderad över att spårvagnen bromsade in och började springa längs tåget. Jag låg på marken ett par meter framför första vagnen.
Var du vid medvetande?
– Hon säger det. Det rann blod ur munnen och ur näsan. Jag försökte resa på mig, men det gick inte. Jag var väldigt groggy och frågade om vad som hänt. Som tur är gick det fort att komma upp på universitetssjukhuset. Där borrade de ett hål i huvudet för att lätta på trycket. Jag hade tydligen fått en 18 millimeters blödning i hjärnan.
Hur länge låg du på sjukhus i Prag?
– Jag låg i kemiskt koma i åtta dygn. Det tog ytterligare två dygn innan jag vaknade. Jag fick inte resa hem efter att ha drabbats av dubbelsidig lunginflammation och en resistent bakterie som antibiotika inte bet på.
Hur lång tid tog det att komma tillbaka till ett normalt liv?
– Jag är fortfarande inte 100 procent återställd. Det känner jag varje gång som jag försöker belasta huvudet. Jag blir fruktansvärt trött och börjar frysa. Jag har fått höra av sjukvården att jag aldrig blir som förut och det har jag känt. Jag är inte lika ettrig och snabb i steget längre. Min hustru tycker nog att det är ganska skönt. Jag är inte lika galen som förut, men jag sitter i alla fall här.
Ser du på livet på ett annat sätt i dag?
– Absolut, det är svårt att ha mer tur än vad jag haft. Det var så otroligt nära att jag hamnat i en etta med jordvärme. I dag är jag friskskriven. Försäkringskassan verkar anse att jag är bra nu. Jag har börjat jobba. Jag vill gärna dra mitt strå till stacken och får dåligt samvete när jag inte riktigt orkar. Då känns det fantastiskt fint att mina bröder ser att jag försöker allt vad jag kan.
Har händelsen gjort dig mer intresserad av livets goda?
– Matlagningen har alltid legat mig varmt om hjärtat. För 20 år sedan gick jag och en kompis in i Munskänkarna. Vi är intresserad av goda viner. Det var så kul att jag började samla på vin. Till slut byggde jag en vinkällare i villan på Mjölkudden. Att kunna hämta en skogsfågel ur frysen och få tillaga en måltid till vänner med en noga utvald vinflaska tycker jag är jättekul.
Och nu måste du skiljas från din vinkällare?
– Ibland måste man göra förändringar i livet. Som mest ägde jag över 500 vinflaskor. I dag har jag kvar 200. Någon flaska har lagrats i över 20 år.
Och så äger du en humidor?
– Jag fick en present för att kunna bevara mina cigarrer. Jag röker bara för smakens skull. Det händer någon enstaka gång i månaden efter en sån middag som jag berättade om. Det tillhör livets goda att få njuta av en cigarr och dividera om allt möjligt.
Vad betyder Sikögrundet för dig?
– Det är vår gamla släktö sedan 1960-talet. Jag äger en av stugorna, min brorsa har en och sedan bor min mamma och syster i en tredje stuga. Även mellanbrorsan brukar flytta in i gäststugan. Allt på ön har byggts av familjen. Alla vinklarna är inte helt spikraka...
Vilken dålig vana skulle du vilja bli av med?
– Det där med att tycka att man inte är tillräckligt bra. Sådana tankar verkar jag aldrig bli av med.
Vad vill du helst hinna med resten av ditt liv?
– Just nu handlar mycket om att få Kuststad färdigt. Det kommer att ta två-tre år. Utöver det finns det något som spirar i huvudet, men just nu tänker jag inte yppa något om nya idéer.