"Det är klart jag är rädd om mitt nya hjärta"

Det är klart att jag är rädd om mitt nya hjärta, säger Elisabet Rova på Hertsön i Luleå. ? Den första tiden tänker man varje dag på att man är transplanterad. Men med tiden så bleknar det och vardagen tar över. Det är drygt tio år sedan Elisabet fick sitt nya hjärta. Utan det hade hon inte överlevt. Under en semesterresa till Grekland tillsammans med maken Lars fick hon lunginflammation som behandlades med penicillin intravenöst. Hon hade svårt att andas och läkarna på Bodens lasarett skickade henne på intensivvård och hon lades i respirator för att få hjälp med andningen. Andningssvårigheterna gick dock inte tillbaka och hon skickades till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, eftersom läkarna på lasarettet i Bodens ansåg att de hade gjort allt som gick att göra där. På Sahlgrenska vårdades hon också i respirator, men blev bortkopplad efter drygt tre veckor. Elisabet undersöktes för en eventuell transplantation. Läkarna i Göteborg ansåg dock, efter undersökningarna, att hon skulle kunna bli frisk utan operation. Hamnade på intensiven Hon reste hem till Luleå och kände sig också allt friskare. Trappan upp till övervåningen i huset på Hertsön var inte längre ett nästan oöverstigligt hinder. Promenaderna för att bygga upp kroppen blev längre och längre. Men i slutet av oktober 1993 fick Elisabet feber och lades in på intensivvårdsavdelningen i Boden. ? Den natten stannade mitt hjärta flera gånger, berättar hon. Det blev iltransport ner till Göteborg och Sahlgrenska igen. En läkare berättade för henne och maken att den enda utvägen var ett nytt hjärta. Läget var akut och sjukhuset hade sänt ut ett Europalarm, vilket innebär att Elisabet hamnade överst på prioriteringslistan. Läkaren frågade henne om hon var beredd att ta emot ett nytt hjärta? ? Valet var inte svårt. Leva eller dö. I dag, drygt tio år senare, konstaterar hon: ? Jag hade jättetur. Jag hade inte många timmar kvar. Ingen annans hjärta I år fyller hon 55 år. Hon tar väl hand om sitt nya hjärta, går långa promenader och motionerar på andra sätt, bland annat med spinning och skidåkning. Hon arbetar på Luleå tekniska universitet, på en av studentkårerna, på deltid. ? Det här är MITT hjärta, säger hon med eftertryck. Hjärtat har jag fått av någon som jag inte kan tacka. ? Det känns inte som någon annans. Ändå har hon naturligtvis många gånger ställts inför frågor från andra om hennes nya hjärta. Vet hon något om donatorn? är en vanlig fråga. Men hon har valt att inte ens ta reda på donatorns kön. ? Nu när det var tio år sedan, i höstas, fick jag reda på hur gammalt mitt hjärta är. ? Det spelar ingen roll vad det kommer ifrån. Jag hade kunnat accepterat en maskin eller ett grishjärta, bara för att överleva. ? I början kände man nästan att man måste berätta att man var hjärttransplanterad, säger hon eftertänksamt. ? Det är naturligtvis väldigt stort och skakar om. Men efterhand har det blivit mindre dramatiskt. ? Det är naturligtvis en fördel om man har familj, barn och vänner. ? Och min son Pär behandlar mig inte som en transplanterad mor, utan som en mor. Ingen tar någon speciell hänsyn. Det är så hon vill ha det. 14 personer i kö Den 12 januari i år fanns det 14 personer i Sverige som väntade på att få ett nytt hjärta, enligt transplantationsklinikerna i landet. Tre personer måste byta både hjärta och lungor. 18 måste få nya lungor för att kunna överleva, 32 behöver en ny lever och 532 väntar på en njure. ? Det är klart att jag inte kan säga till människor att de måste ge bort sina organ när de dör, säger Elisabet Rova. ? Men för vår familj är det något självklart, fortsätter hon och plockar fram donationskortet ur plånboken. Varför är vi då så dåliga på att fylla i donationskortet eller anmäla oss via internet till Donationsregistret? ? Man tror aldrig att det ska hända en något, säger Elisabet Rova. Vi svenska är väldigt dåliga på att ge våra organ till de som behöver dem när vi har dött. I Europa är de klart framstående donatorerna spanjorerna. Straxt under 35 per en miljon spanjorer är organdonatorer. I Sverige är motsvarande siffra bara drygt tio. Det skulle kunna vara betydligt bättre, bara vi tog oss tid att fundera över hur vi vill ha det efter att vi är döda. Och meddela våra anhöriga vårt beslut.